Det är inte synd om Carl-Oskar Bohlin
Civilminister Carl-Oskar Bohlin jagades av palestinaaktivister vid riksdagen. Ironin? Han lever nu själv med konsekvenserna av den massinvandringspolitik han röstat igenom i åratal...
Mötet med verkligheten
Den moderata civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin fick nyligen erfara vad många svenskar redan upplever dagligen: känslan av att inte längre kunna röra sig fritt i sitt eget land.
Utanför riksdagen jagades han av en grupp palestinaaktivister som skrek i hans öron, filmade honom och försökte följa efter honom hem. Bohlin beskriver händelsen som ett hot mot demokratin. Det har han rätt i. Men ironin går inte att bortse ifrån: han lever nu själv med konsekvenserna av den politik han varit med och röstat igenom i åratal.
Från migrationsliberal till regeringssamarbete med Sverigedemokraterna
Bohlin är inte någon nykomling i politiken. Han har suttit i riksdagen sedan 2010, först som ett av MUF:s stora framtidsnamn. När Moderaterna under Fredrik Reinfeldt gick in i migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet 2011, hördes inga protester från Bohlin.
Reinfeldt talade om att Sverige skulle vara ett ”nybyggarland” och att svenskar skulle ”öppna sina hjärtan”. Överenskommelsen med Miljöpartiet kallades ”historisk” och innebar bland annat fler möjligheter till anhöriginvandring, lättnader i arbetskraftsinvandringen och ett stopp för Sverigedemokraternas inflytande.
Bohlin satt i riksdagen och gav sitt tysta ja. Han har röstat igenom budgetar, lagar och förslag som cementerat det folkutbyte som lade grunden för dagens situation.
Politik är på riktigt
Det är just dessa beslut – de han själv varit med och möjliggjort – som gör att han nu inte kan gå hem från riksdagen utan att riskera att förföljas av islamistvänliga extremister. För det är ingen slump att palestinaaktivisterna kunnat etablera sig som en gatans makt i Sverige.
När Fredrik Reinfeldt och Miljöpartiet skrotade effektiv gränskontroll, liberaliserade arbetskraftsinvandringen och införde nya regler för anhöriginvandring, blev konsekvensen att hundratusentals människor utan kulturella band till Sverige etablerade sig här. Och med dem följde deras klankonflikter, etniska lojaliteter och hat som aldrig hade med Sverige att göra – men som nu riktas mot svenska ministrar på Mynttorget.
Vi är här därför att migrationspolitiken under 2000-talet öppnade dörren på vid gavel – och inte minst den generösa bidragspolitiken som gjort det möjligt för arbetsföra palestinaaktivister som Gholamreza Harati att vara heltidsaktivister samtidigt som de lever på pengar från Försäkringskassan.
Polisen kan – om de vill
Samtidigt ser vi en anmärkningsvärd dubbelmoral: den nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen får aldrig komma i närheten av riksdagen. När de söker demonstrationstillstånd placeras de långt bort, med massiva polisinsatser och hårda restriktioner. Ingen minister behöver oroa sig för att NMR ska dyka upp i sin trappuppgång.
Men palestinaaktivister – som öppet sympatiserar med terrororganisationer och gång på gång attackerar journalister, ministrar och till och med minnesstunder för terrordåd – kan gång på gång bedriva sin verksamhet i maktens hjärta. Varför är de undantagna från samma konsekvens?
Återvandring är vägen framåt
Tidöpartierna har nu haft makten i snart tre år. Trots vackra ord om ett ”paradigmskifte” har ingen omfattande återvandring påbörjats. Rapporter pekar på att hundratusentals uppehållstillstånd och medborgarskap kan och bör återkallas från dem som inte assimilerat sig eller som aktivt saboterar det svenska samhället. Ändå står Bohlin och hans kollegor kvar med symbolpolitik och presskonferenser.
Att på allvar möta hotet kräver:
Återkallelse av medborgarskap och uppehållstillstånd för individer som utgör en social eller säkerhetsmässig belastning.
Återvandring som konkret politik – inte bara som retorik.
Skyddszoner kring riksdag och regering där grupper med dokumenterad historik av våld, antisemitism eller terrorhyllningar nekas tillstånd.
Ett politikförbud för asylsökande och skyddsstatusinnehavare – du får inte använda Sverige som bas för utländska konflikter.
Uppskattar du min journalistik och vill att jag ska kunna fortsätta avslöja extremistiska grupper som på allvar hotar vår demokrati?
Då kan du stödja mitt arbete genom att bli betalande prenumerant (60 kronor/månad) och få tillgång till exklusivt innehåll. Du får hemskt gärna också välja att bli månadsgivare eller swisha ett bidrag direkt till 123-697 89 69.
Det är synd om svenska ungdomar
Carl-Oskar Bohlin har helt rätt i att pöbelmetoderna är ett hot mot demokratin. Men han måste också se sanningen i vitögat: han lever själv med konsekvenserna av en politik han röstat igenom under hela sin karriär.
Svenskar i förorter, på kollektivtrafiken och på sina arbetsplatser har i åratal fått betala priset för massinvandringen. Skillnaden är att nu börjar även ministrar känna av den – när mobben väntar utanför riksdagens portar.
Nu radikaliseras många svenska ungdomar in i våldsbejakande grupper till följd av just politikernas vanstyre – när de får växa upp som andra klassens medborgare i sina egna skolor och samhällen.
Men, det är inte synd om Carl-Oskar Bohlin. Det är synd om Sverige – och kanske allra mest om de ungdomar som aldrig röstat för detta, men som ändå växer upp i eländet. Men kanske, bara kanske, kan denna händelse få honom och hans kollegor att inse att återvandring inte är ett val – det är en nödvändighet.
Christian Peterson
Christian! Här lärde jag mig att tänka utanför boxen och inte bara tycka det är förfärligt med det som hände ministern. Jag hade aldrig hört talas om Bohlin förrän han blev minister, men nu vet jag att han var med på banan när det begav sig. Och den förbjudna tanken att allt osvenskt som händer i landet måste komma närmre dem som försvarat/försvarar multikulturella Sverige för att det ska kunna bli förändring, den börjar bli verklighet.
Varför är svenska politiker sådana pajaser? Den svenska demokratin måste reformeras i grunden.