Den 12 oktober 1999 sköts vänsterextremisten Björn Söderberg till döds i sin lägenhet i Skärholmen, söder om Stockholm. Bakom mordet stod en rivaliserande nazistgrupp. I dag har han blivit en martyr för våldsvänstern.
Men det finns en annan sida av historien.
En sida som sällan får något utrymme under de högtidliga minnesceremonierna.
Vänsterextrem agitator
Söderberg var aktiv inom Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC), mer känd som Syndikalisterna.
Och det är knappast någon traditionell fackföreningsrörelse. Organisationen har bland annat pekats ut av Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet som tillhörande den våldsbejakande vänstermiljön.
Det handlar alltså om allt annat än demokratisk aktivism.
Genom riktade trakasserier, under beteckningen “direkt aktion”, försöker SAC, ungdomsförbundet SUF och dess systerorganisation AFA tysta politiska meningsmotståndare, företagare och tjänstemän. Hot, trakasserier och regelrätta våldsaktioner utgör ett återkommande modus operandi i dessa kampanjer.
Och det är här berättelsen om Söderberg börjar bli obekväm för dem som i dag förvaltar hans minne.
I sin bok Satis Polito beskriver Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson Söderberg som en agitator som ofta hetsade stenkastande vänsterextremister vid partiets tidiga torgmöten.
Inga vänner
Efter mordet har Söderberg successivt upphöjts till en symbol för civilkurage bland vänsterextremister.
Men hur mycket vet egentligen de som hyllar honom om människan bakom hjältebilden?
För i mordutredningen framkom en helt annan bild.
Ingen tycktes riktigt veta vilka hans vänner var. Söderberg levde ett isolerat liv, även inom sina egna politiska kretsar. Hans privata umgänge var begränsat och inte ens den egna familjen hade någon närmare kontakt med honom.
Varje år brukar en vänsterextremist, som var verksam under 1990-talet, hålla föreläsningar om Söderberg på Kafé 44 i Stockholm.
Man skulle kunna förvänta sig personliga minnen, berättelser om deras gemensamma politiska kamp eller åtminstone någon närmare inblick i mannen bakom myten.
Men så är inte fallet.
Föreläsaren medger själv att han aldrig stod Söderberg särskilt nära. Den enda personliga anekdot han kan bjuda på är ett kort samtal i en hiss. I övrigt hade han bara sett honom på demonstrationer.
Ändå återkommer han år efter år för att berätta om mannen han knappt kände.
Försöker hålla minnet vid liv
Varje år på morddagen samlas en handfull aktivister från SAC och AFA på Medborgarplatsen i Stockholm för att hedra Söderbergs minne.
Med allvarliga miner och lyktor i händerna tågar de genom mörkret.
Därefter följer teatraliska tal och högtidliga löften om att mordet aldrig ska glömmas eller förlåtas.
Men bakom de högtidliga orden döljer sig en anmärkningsvärd dubbelmoral.
På sina egna hemsidor samlar samma grupper samtidigt in pengar till mördare och andra attentatsmän som dömts till långa fängelsestraff för vänsterextrem terrorism.
Det politiska våldet fördöms alltså med kraft när det drabbar en av de egna, samtidigt som dömda våldsverkare inom den egna rörelsen får ekonomiskt stöd.
Och det är här vi kommer till själva kärnan.
En uppgörelse mellan två rivaliserande, kriminella och våldsbejakande extremistmiljöer har av vänstern förvandlats till en hjälteberättelse om mod och civilkurage.
Jag har svårt att föreställa mig att samma mytbildning skulle få fäste i dagens Sverige, där gängkriminaliteten brett ut sig och dödsskjutningar blivit ett återkommande inslag i samhällsbilden.
Christian Peterson
Tack återigen för en fin granskning, Christian 🎉