Att minnas mångkulturens offer borde vara en självklarhet

När makthavare blidkar medieetablissemangets krav på att fördöma en minnesstund för Daniel Wretström – ett barn som kallblodigt avrättades av migranten Khaled Odeh – då är något allvarligt fel.

Daniel Wretström. Foto: privat

Det är något djupt obehagligt i att se makthavare unisont fördöma en fredlig minnesstund för ett barn som avrättats av ett invandrargäng – samtidigt som de helt ignorerar att det var extremvänstern som stod för våldet.

För det var exakt det som hände i Salem.

Det var heller inte deltagarna i minnesmanifestationen som kastade sten på polisen eller försökte sabotera en minnestunden. Det var vänsterextremister, samma gamla gäng som varje år dyker upp för att hindra andra från att minnas ett mord. Och återigen hyllade dessa element det som inte ens borde gå att försvara: mordet på Daniel Wretström.

Och vad gör Ulf Kristersson?

Han pekar inte ut bråkmakarna. Han pekar inte ut den som högg halsen av Daniel. Istället fördömer han… dem som hedrade ett mordoffer. Ett fullkomligt moraliskt haveri.

I min granskning, ”Sveket mot Daniel Wretström”, visade jag hur den svenska rättsstaten, politikerklassen och medieetablissemanget valde att göra mordet på en 17-åring till något annat än vad det var. Istället för att tala om svenskfientligheten – valde man att göra offret till förövare. Man skrev att en “nazist dog i Salem” – inte att en pojke avrättades i snön.

Och nu upprepar man alltså sveket.

Sveket mot Daniel Wretström

Fel människor sörjer. Fel människor tänder ljus. Fel människor visar lojalitet med en ung svensk som fick betala priset för ett samhällsklimat som under millennieskiftet inte hade plats för någon som bar fel jacka, hade fel vänner eller spelade i fel band. Och makten – vår regering – vågar inte ens ta ställning för den mänskliga handlingen att minnas en död.

Det finns ett slags politisk moralism i Sverige som säger att du inte får uttrycka din sorg, din vrede eller din vilja till förändring, om du inte först avsäger dig allt det som etablissemanget ogillar. Om du inte först markerar mot “nazism”, “rasism”, “högerextremism”, “fel retorik”.

Men att kräva ideologisk renhet för att få tända ett ljus är inte civiliserat.

Det är totalitärt.

En sund samhällsdebatt fördömer inte goda gärningar. Den fördömer inte människor som sörjer. Den fördömer inte empati med ett mordoffer. Den förstår skillnaden mellan sorg och extremism. Den klarar av att hantera komplexitet. Den vågar säga: det finns fortfarande sådant som är rätt – även om avsändaren är någon man själv ogillar.

Den här helgen var det inte nazister som ställde till det i Salem.

Det var den våldsamma vänstern. Det var de eviga yrkesdemonstranterna. De som hellre kastar sten på polisen än accepterar att någon annan får hålla ett ljus. Sveriges kommunistiska parti bar en skylt med texten: “The only good fascist is a dead fascist.” Terrorgruppen AFA, som i åratal hyllat mordet på Daniel, ekade åter sina gamla slagord: “En nere – nu tar vi resten.”

Det är där problemet ligger.