Sveket mot Daniel Wretström
25 år har gått sedan patrioten Daniel Wretström höggs ihjäl i Salem – ett svenskfientligt mord som etablissemanget helst vill glömma. Nu granskar jag de ansvariga och vad de gör i dag.
Mordet i decembernatten
Det är sent på kvällen den 8 december 2000. Decembermörkret ligger tungt över Salem – en typisk svensk förort där gatlyktor och upplysta villafönster utgör de enda tecknen på liv. På Säbytorgsvägen går en ensam 17-åring genom kylan. Hans namn är Daniel Wretström.
Daniel är inte en “normal” tonåring enligt dåtidens samhällsklimat – och han vet det. Han är kortväxt, smal, väger strax över 50 kilo, spelar trummor i vit-makt-bandet Vit Legion, och rör sig i skinnskallemiljöer. Men bilden är inte så enkel. Hans mamma beskriver honom som en sökare – en kille som går in i kyrkor, brottas med frågor om Gud, famlar efter identitet och tillhörighet.
Men i Sverige år 2000 räcker det med en stämpel. I det offentliga samtalet räcker det med fel kläder, fel kompisar, fel åsikter – så är du “nazist”. Och med den etiketten kommer inte bara fördömandet. I Daniels fall blev den en dödsdom.
Den kvällen har han varit på fest i Salem. Det är alkohol, ungdomsbråk, samma stök som på vilken hemmafest som helst. Daniel dricker för mycket, blir högljudd, några tröttnar och säger åt honom att gå hem. Till slut lämnar han festen, berusad och desorienterad. Planen är att sova hos en kusin i Tumba – men han hittar inte. Det här är en tid före smartphones.
Han vandrar genom Salem och går i närheten av Ungdomens hus, där ett disco nyss har stängt. Där står ett gäng unga killar utanför. En av dem är Taher Odeh, som då var i tonåren.
Odeh hade hört rykten om att det fanns “rassar” - som vill sådana som honom illa. Hans pappa är palestinier och Salem har mycket högt antal migranter. Han får syn på Daniel och tänker att han fått syn på en rasist:
“Där är han. Där är rasisten!”
Taher kliver fram till Daniel, svingar hotfullt en nyckelkedja i handen och frågar Daniel vad han “gör här”. Tonen är aggressiv. Daniel försöker prata, säger att han inte vill bråka, frågar varför de hotar honom med kedjan.
Två tjejer ansluter, Johanna Hellman och Susanna Kotala. De skrattar, driver med honom, håller upp en tändare nära hans ansikte:
“Är du rädd för den här också?”
Det är klassisk flockmentalitet: en liten, ensam, berusad kille – redan utpekad som ”rasist” och ”skinnskalle” – och ett gäng som vet att just den sortens kille inte har någon på sin sida. Ingen kommer ingripa. Ingen kommer försvara honom.
Daniel försöker freda sig. Han rycker till i Tahers jacka när denne kommer för nära – snabbt, fumligt, mer panik än våld. Förövarna beskriver honom senare i förhör med polisen som full och rädd. Det är en uppgift jag kommer återkomma till.
Berättelsen om vad som föregår mordet på Daniel är helt och hållet baserad på gärningsmännens egna utsagor i polisförhör och under rättegången.
Motivet?
I förhören uppger pojkarna att motivet till överfallet är att Daniel ska ha slagit en av flickorna i gänget – att det är den uppgiften, och inte att han pekas ut som ”rasist” och ”skinnskalle”, som får dem att börja ringa efter vänner i området.
Men deras egna berättelser håller inte ihop.
I förhören framgår att vännerna kontaktas med budskapet att “rasisten har slagit Susanna”. När en av kompisarna vägrar komma, ringer de upp honom igen – men då har det plötsligt varit Johanna som blivit slagen. Det råder total förvirring i förundersökningen om vem av flickorna som egentligen ska ha fått en örfil – eller om någon alls blivit slagen.
Försöker fly
Vid busshållplatsen blir Daniel medveten om att han inte längre är ensam. Gänget närmar sig. Fler har anslutit. Någon kommer springande med en planka. Vissa börjar maskera sig, som om det vore en antifascistisk aktion.
Daniel får panik. Han går rakt ut i vägen och försöker stoppa en bil. Föraren – en kvinna – tvingas bromsa. Daniel kastar sig upp på motorhuven och skriker:
“Snälla, hjälp mig! Ta mig härifrån!”
I bilen sitter ett par som plötsligt står inför en scen de hade kunnat se på film. De blir rädda och skriker till Daniel att gå bort från bilen.
Det är nu bara minuter innan Daniel ska dö.
När han återvänder mot hållplatsen kommer gänget i full fart. Johanna är först. Hon tar tag i Daniel bakifrån, sliter ner honom på marken. Det är det avgörande ögonblicket: det krävs någon som börjar, någon som fysiskt ställer honom i underläge.
I sitt polisförhör berättar Johanna Hellman själv att hon fått blod på sina byxor under händelsen. Hon säger först att det kom dit när hon “försökte dra undan” Daniel, men ändrar senare till att det “kan ha stänkt” när de andra slog. Ingen kriminalteknisk undersökning gjordes på byxorna, men uppgiften placerar henne nära offret i det avgörande ögonblicket.
När Daniel ligger på asfalten samlas de andra runt honom.
Taher slår honom. Någon annan sparkar mot huvudet. En tredje – Anders Vaittinen – slår med en tjock planka som till och med går av. Plankan träffar minst fem gånger. Daniel krullar ihop sig, försöker skydda huvudet med armarna. Han är medvetslös eller nära nog när någon drar honom mot diket vid busshållplatsen.
En förbipasserande tjej ser händelsen och skriker att de ska sluta. En annan drar undan plankan. Någon av killarna säger:
“Vi går nu. Han är klar.”
De lämnar platsen. Daniel ligger i snön i diket, medvetslös och svårt skadad men fortfarande vid liv. Det är kallt och hans kropp tappar temperatur snabbt.
Det är då den äldre brodern dyker upp.
Bödeln Khaled Odeh
Khaled Odeh, 18 år, storebror till Taher, har kallats till platsen.
I polisförhör berättar han öppet hur han mördade Daniel och vad han tänkte under händelsen. Han ger inte uttryck för någon ånger eller skuld.
Han har fått höra i telefon att en ”rasist” befinner sig vid busshållplatsen – så han rusar dit, beväpnad med en kökskniv. När han kommer fram ser han en liten, blodig kropp i diket. “En liten skit som man klarar av”, tänker han.
Han böjer sig ner. Tar fram kniven.
Det sista som händer i Daniels liv sker på sekunder:
Khaled sätter sig över Daniel och hugger honom flera gånger i ryggen så hårt och djupt att skaftet går av. “Skitsamma”, tänker Khaled", “jag dödar skiten”.
Sedan tar Khaled ett nytt grepp om kniven och riktar bladet mot halsen och säger enligt vittnen något ohörbart, troligen på arabiska.
Sedan skär han halsen av Daniel
Blodet pumpas ut i snön.
Daniel dör. Han blev 17 år.
Dagen efter handlar rubrikerna om ”nazisten som dog”, och all form av empati är som bortblåst från det som faktiskt har skett: en 17-åring har lynchats av ett invandrargäng och därefter avrättats.
Ett samhällsklimat på kokpunkt
För att förstå varför mordet på Daniel Wretström hanterades som det gjorde, måste man förstå Sverige runt millennieskiftet.
Det sena 90-talet och tidiga 2000-talet var vit makt-scenens tid. Lasermannen låg fortfarande i färskt minne, Expo hade gjort kampen mot nazism till en moralisk pliktpunkt, och Säpo var tydligt inriktat på högerextremt våld. Skinheads, bomberjackor, vit makt-musik – allt sågs som embryon till ett nytt 30-tal. Antifascism var under den här tiden överideologi i samhället. Önskan om migrationsminskning var nazism, begreppet svenskfientlighet var nazism, man kunde inte ens tala om vissa invandrargruppers totala överrepresentation i brottslighet. “Invandringen berikar”, var parollen i riksdagen bland samtliga partier.
Samtidigt började en ny sorts folklig opinion växa fram: invandringskritik. Den tog sig olika uttryck. En del var rena destruktiva subkulturer. Andra delar var vad som idag skulle kallas “sverigedemokratiska kärnväljare”: kritiska till invandring men demokratiskt sinnade men det yttrade sig på ett helt annat sätt än idag.
I offentligheten på den tiden lades allt detta i samma korg. Det etablissemanget utmålade som nazism då är idag Tidö-politik och ses inte som särskilt kontroversiell ens av vänsteroppositionen.
Socialdemokraternas dåvarande ledning var glasklar: motståndarna skulle inte bemötas – de skulle krossas. Migrationsministern Pierre Schori talade 1997 i riksdagen om att “kriminalisera och jaga” främlingsfientlighet. I partiprogrammet betonades behovet av “hård och bestämd gränsdragning” mot rasism och främlingsfientlighet.
Pierre Schori, senare ävenutrikesminister och EU-parlamentariker propagerade i media för att “rasister ska kriminaliseras och jagas”. Och rasist var den som var av åsikten att immigrationen borde minska.
Anf. 26 Statsrådet PIERRE SCHORI (s) Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:106 Onsdagen den 21 maj:
Fru talman! Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.Hösten 2000 – bara någon vecka innan Daniel dödas – skriver statsminister Göran Persson, tillsammans med framträdande socialdemokrater som Mona Sahlin och justitieminister Thomas Bodström, en artikel i Expressen om kampen mot “rasisterna”. Rubriken är kort och programmatisk:
“Vi ska krossa dem.”
Valet av ord – krossa – sipprar ner i samhällsklimatet. Man krossar inte meningsmotståndare. Man krossar saker, parasiter, råttor.
Samtidigt pågår flera mediala kampanjer där tidningar hänger ut “högerextremister” med namn och bild. Unga killar som tycker fel, lyssnar på fel musik, har fel kläder blir måltavlor. Få var ideologiskt övertygade nazister utan många var snarare frustrerade och desperata över att ingen lyssnade, att samhället konstant utmålade dem till fiender. En del var marginaliserade tonåringar som mest sökte en identitet. I spalterna görs ingen tydlig skillnad.
Det är här den verkligt farliga logiken uppstår:
Invandringskritiker = rasister = nazister = avhumaniserad fiende.
I ett sådant klimat är det inte svårt att se hur ett ungdomsgäng i Salem kan rationalisera sitt våld. De har hört vuxenvärlden – statsministern, ministrar, ledarskribenter, kändisar – tala om att “krossa” dem som bär den klädsel som Daniel bär. De har lärt sig att just den här sortens kille inte omfattas av samma skydd som andra.
När man under flera år säger att en grupp människor ska “jagas”, “kriminaliseras” och “krossas”, blir det inte helt överraskande att någon till slut tar det bokstavligt.
Förundersökning och rättsprocess: när mord blev vård
Mordutredningen blir komplicerad på grund av polisens underlåtenhet att agera i tid. Det finns få vittnen. Det görs inga husrannsakningar eller tekniska undersökningar av ungdomarnas kläder. Inga av ungdomarna frihetsberövas så att de inte ska kunna tala ihop sig. Mordet utreds snarare som ett ungdomsbråk och istället för erfarna mordutredare så överlåts utredningen till närpoliser att hålla i utredningen, poliser som normalt sett utreder enklare fall som misshandel, ringa narkotikabrott och stök i lokalsamhället.
Khaled är vid tillfället 18 år, han bor hemma med sina föräldrar och två syskon och han arbetar på McDonalds och har inte tidigare visat tecken på psykisk ohälsa.
När fallet når tingsrätten delas de inblandade upp.
Khaled åtalas för mord.
Sex ungdomar, alla pojkar, åtalas för grov misshandel.
Åklagaren väljer att betrakta de enda två flickorna i gänget, Susanna Kotala och Johanna Zetterström som vittnen och inte medåtalade. Det är oklart varför men troligen inser åklagaren att de, som pratat mest i utredningen, är mer fördelaktigt att ha som vittnen än som medåtalade.
Domstolen konstaterar att Daniel dog av knivskadan mot halsen – alltså av Khaleds agerande. Kahled Odeh befinns vara psykiskt frisk av undersökande rättpsykiatriker. Här kunde historien ha slutat med att Khaled dömdes till ca 8 års fängelse som var praxis vid den här tiden för ett så grymt dåd minus rabatt på grund av ålder.
Det är här rättsprocessen tar en anmärkningsvärd vändning. Khaled Odeh – då helt oerfaren i rättsliga sammanhang – skickade ett mycket välformulerat brev till domstolen med en begäran om att få byta offentlig försvarare. Han inleder artigt med ett islamiskt “Hej! Salam aleykum.”.
Begäran beviljades och den nya försvararen ordnade en ny rättspsykiatriker, Marianne Kristiansson. Hon kom i sitt yttrande fram till att Odeh led av en allvarlig psykisk störning, vilket aktualiserade fängelseförbud.
Domstolen hade därmed två oförenliga medicinska bedömningar att ta ställning till. Man valde att fästa störst tilltro vid Kristianssons utlåtande, bland annat med hänvisning till att den tilltalade själv önskade dömas till rättspsykiatrisk vård. Vid två likvärdiga alternativ kan domstolen väga in den åtalades egen inställning till påföljd. Resultatet blev att Odeh dömdes till rättspsykiatrisk tvångsvård.
Tingsrättens resonemang
När tingsrätten mejslar fram sin dom i Salemfallet gör man det med en sorts myndig saklighet, men under ytan skaver något. Det handlar inte bara om att en sjuttonårig pojke blivit dödad, utan om hur åklagaren valt att paketera åtalet.
I mål som rör högerextrema gruppvåldsdåd – där flera personer attackerar en ensam individ – är det sedan länge vid den här tiden standard att åtala alla inblandade för ”gemensamt och i samråd”. Det vill säga: hela gruppen anses tillsammans ha genomfört gärningen, även om bara en person utdelat det dödande våldet. Det är så man i Sverige historiskt har kunnat fälla skinheadgäng, nationalistiska grupper och andra som begått våld i kollektiv: man betraktar våldet som en gemensam produkt, inte på en individuell nivå.
Men i Salemfallet väljer åklagaren en helt annan linje.
Här åtalas ungdomarna var och en för sina respektive handlingar – sparkar, slag, hopp, neddragningar – men inte som medgärningsmän till mord. Det är i praktiken en stafettpinne-juridik, där bara den som sist håller i vapnet får bära hela skulden.
Det gör att domen nästan lutar åt överpedagogisk tydlighet: Khaled är mördaren. Punkt. De andra är misshandlare. Punkt. Moraliskt kan det diskuteras, juridiskt är det korrekt – men i jämförelse med hur liknande fall brukar hanteras känns det som att åklagaren lagt sig förvånansvärt lågt i ambitionsnivå.
Samtidigt öppnar åklagaren för en annan märklighet: man väljer att behandla Johanna Hellman och Susanna Kotala som rena vittnen, trots att båda två placerar sig själva i händelseförloppets epicentrum.
Susanna berättar att hon fått blodstänk på byxbenen, vilket i de flesta våldsdomar är en markör för att personen troligen utdelat sparkar. Johanna, å sin sida, medger att det var hon som drog ner Daniel på marken vid ett av de avgörande tidiga skedena när han försökte fly platsen. Amir Mahdi, som åtalats, döms faktiskt för exakt samma handling som Johanna, det vill säga att han drog ner Daniel från bilen. Johanna drog ner Daniel första gången, Amir drog ner Daniel en andra gång på marken.
Ur domen:
Amir Mahdi har vidgått att han med kraft dragit ned Daniel Vretström från bilens motorhuv. Det har, enligt vad som framkommit, varit inledningen på det egentliga fysiska våldet mot Daniel Vretström. Av utredningen framgår dessutom att Daniel Wretström i den situationen måste ha beftinnit sig i ett mycket utsatt läge och att han, när ett stort antal ungdomar åter sökte upp honom, förstod att han befann sig i en överhängande fara. Daniel Vretströms agerande, att söka skydd genom att slänga sig på motorhuven på den förbipasserande bilen, visar, enligt tingsrättens mening, vilken skräck han därvid måste ha känt.
Här blir Johanna och Susanna istället betraktade som observatörer. Det är klart att det påverkar bilden. När två personer som står så nära våldshandlingarna kategoriseras som ”vittnen” rensas narrativet automatiskt från de mer obekväma frågorna: i vilken mån deltog de faktiskt? Och är deras försök att friskriva sina åtalade vänner från ansvar trovärdigt?
Tingsrätten är bundna till åklagarens gärningsbeskrivning. Det är juridiskt korrekt, men lämnar en eftersmak av att bilden av händelsen blivit beskuren redan innan rätten ens fått titta på den.
När domen väl faller framstår allt som solklart i rättens perspektiv. Khaled har uppsåt att döda. De andra, hur brutala de än varit, saknar det. Men den enkla linjen blir möjlig först genom åtalskonstruktionen, inte genom bevisningen. Hade åklagaren valt att pröva frågan om gemensamt ansvar hade hela resonemanget sett annorlunda ut. Då hade domstolen tvingats ta ställning till om gruppens våld och ditringande av Khaled Odeh var en del av mordet.
Domen
Efter det brutala överfallet dömdes ungdomarna av Huddinge tingsrätt till relativt milda påföljder: tillsyn av socialtjänsten motsvarande 10–40 timmar och i vissa fall även böter för grov misshandel. Åklagaren väckte aldrig åtal för att de gemensamt och i samråd skulle ha orsakat Daniel Wretströms död – en rubricering som annars ofta aktualiseras i mål där högerextremister är inblandade.
Khaled döms inte till fängelse utan till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
De övriga ungdomarna döms för grov misshandel, men slipper fängelse. Det blir ungdomsvård, ungdomstjänst, överlämnande till socialtjänst. De får fortsätta bo hemma och gå i skolan.
Myten om örfilen
Mitt i allt detta finns en detalj som i efterhand blivit central: påståendet att Daniel slagit en tjej.
Det är en nyckel i hela berättelsen. Den ger gänget en moralisk motivering för vad de gör. Den ger media och vänstern en dramaturgi: “nazisten slog en tjej – och fick sedan själv stryk”. Den ligger som ett underförstått “men” i senare texter: det är hemskt att han dog, men han hade ju provocerat.
Problemet är bara att “örfilen” knappt överlever en ytlig granskning av förundersökningen och mellan den påstådda örfilen och överfallet på Daniel går det lång tid, minst 20-30 minuter.
När polisen sedan förhör killarna i gänget blir bilden ännu mer absurd:
Några säger att det var Susanna som fick en örfil.
Andra hävdar bestämt att det var Johanna.
Ytterligare någon säger bara att “en tjej” blev slagen.
Flera säger sig ha fått berättat för sig om att Johanna eller Susanna blivit slagen men ingen har sett någon örfil.
När den påstådda örfilen äger rum så är det alltså Daniel, Taher, Johanna och Susanna på platsen. Inte heller Taher säger sig ha sett någon örfil.
En av de inblandade berättar hur han ringdes upp av en kompis som sa att “rassen slagit Susanna”. När han vägrade komma, ringde samma kompis igen en stund senare och hävdade att det istället var Johanna som blivit slagen. Berättelsen ändras alltså redan i realtid för att ha större effekt.
När den slutligen hamnar i förundersökningen är den så sönderpratad att ingen längre vet vad som skulle ha hänt. Trots detta slår den rot i samtiden.
I slutänden landar domstolen i att det förekommit uppgifter om att Daniel ska ha slagit en tjej – men konstaterar inte att det är bevisat. Det är en antydan, ingen fastslagen sanning. Trots det lever örfilen vidare som om den vore ett faktum.
Det är så en symbolisk lögn föds:
Den har funktion – att legitimera våldet mot Daniel.
Den har logistiska fördelar – den kan återges utan att någon behöver ta personligt ansvar.
Och den passar så perfekt in i den rådande ideologiska kartan att nästan ingen ställer följdfrågor.
När någon flera år senare säger:
“Han var ju nazist och hade slagit en tjej”
…upprepar de inte ett rättsfaktum. De upprepar ett gängs självförsvar och efterhandskonstruktioner.
Att det då blivit en del av den offentliga versionen av Salemmordet säger mycket om hur gärna Sverige ville att just den här historien skulle se ut.
Minnesmarscher, anhöriga och den officiella tystnaden
Mordet i Salem kunde ha blivit en vändpunkt.
Det kunde ha lett till en nationell diskussion om gruppvåld, om ungdomsgäng, om hat mot politiska motståndare. Det kunde ha blivit en chans att säga: “Vi tycker illa om främlingsfientlighet – men vi accepterar inte att en 17-åring slaktas, oavsett åsikt.”
Det blev inte så.
Istället blev Daniel därför en ikon i ultranationalistiska kretsar. Redan några dagar efter mordet hålls den första Salemmanifestationen, en vandring till hans minne. Trubadurer spelar, facklor lyser i mörkret, talare talar om en “svensk martyr”. Media kallar det för en “nazistmarsch” och arrangörer och deltagare börjar redan under första året därefter själva referera det, som i själva verket är en vandring mellan två punkter i Salem, till en marsch. Under några år växer marschen till en av Nordens största årliga manifestationer.
På andra sidan står ett växande block av vänstergrupper, antirasistiska nätverk och terrorvänstern. För dem är Salem ett slagfält där nazister måste stoppas – inte en plats där en pojke brutalt mördats för sina åsikters skull. I åratal så blir det mer eller mindre krig mellan polisen på ena sidan och invandrare och vänsterextremister på andra.
Under den första årliga manifestationen så dyker en av mördarna upp - som motdemonstrant.
Det finns vittnesmål om hur anhöriga, framför allt Daniels mor, tidigt pressas av både journalister och politiska aktörer att ta avstånd från Salemmarschen. Budskapet är tydligt:
“Om du deltar eller inte kritiserar, legitimerar du nazisterna.”
En kusin, Angelina deltar återkommande som talare, i det första talet inför ca 2000 personer så beskriver hon hur trygg hon kände sig när han satt hos henne när hon var sjuk:
“Den trygghet jag kände när han satt hos mig… jag önskar att någon hade varit hos honom den natten.”
Hon bryter ihop i tårar.
I mainstreammedia återges sällan den delen. Det var en sorgeprocess som samhället resolut vägrade medverka till eller återge.
Staten markerar däremot gärna mot “fel sorts” hat. När en ung turkisk man dödas i ett bråk i Skogås samma period, när han deltog i en attack mot svenska ungdomar, flockas politiker och ministrar till platsen, lägger ner blommor, talar om kampen mot rasism och gärningsmannen fick åtta års fängelse. När Daniel får halsen avskuren i Salem lyser samma politiker med sin frånvaro.
Budskapet går inte att missa för dem som följer noga:
Vissa offer räknas. Andra inte.
De skyldigas liv idag
Nedan går jag genom
Hur ser de inblandade ser ut idag, var de arbetar och hur de lever
Den nya brottsligheten
Namnbytena
Domen för nedladdning
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Christian Peterson to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.