Varje radikaliserat barn är en tragedi
Vägen in i vänsterextremism börjar sällan på gatan. 18-åringen som överföll Nick Alinia kommer från ett hem som nyligen stormades av Säkerhetspolisen, efter att pappan knivhotat en minister.
Jag såg bilderna från Första maj i Gamla stan och kände sorg.
Inte över att ännu en vänsterextremist blev våldsam. Det har man tyvärr vant sig vid i Sverige, särskilt som journalist. Inte heller över att debattören Nick Alinia återigen tvingades hantera aggressiva aktivister som hellre använder våld än argument.
Det som slog mig var något annat.
Det var sonen.
Ossian Klominek, född 2007, rusade mot Alinia och skrek att han ville slåss. Situationen blev så kaotisk att Alinia och hans filmare till slut genomförde ett envarsgripande efter att Ossian slagit telefonen ur Alinias hand. Fadern Andreas Klominek (19830131) försökte därefter frita sin son innan polisen anlände.
Och någonstans där blir allt mörkare.
Ingen artonåring vaknar upp en morgon och blir våldsam vänsterextremist av sig själv. Det sker stegvis. I miljöer där våld romantiseras, där fiender ska ”konfronteras”, där aggression ger status och där hat till slut blir en identitet.
I det här fallet handlar det dessutom om en hemmiljö präglad av extremism.
Jag har granskat pappan, Andreas Klominek, under lång tid. Jag har följt hans roll inom extremvänstern och bland annat uppmärksammat polisens förundersökning som avslöjade kontakterna med Joel Bjurströmer Almgren före och efter mordförsöket i Kärrtorp. Jag har också rapporterat om hans ovana att söka upp meningsmotståndare i deras hem och hur han nyligen dömdes efter att ha knivhotat biståndsminister Benjamin Dousa.
Och nu ser man resultatet.
Förra året under Pride grep polisen sonen Ossian efter att han blivit våldsam mot kristna predikanter. Då valde jag att inte namnpublicera. Han var minderårig. Han såg fortfarande mer ut som en vilsen tonåring på jakt efter identitet än en fullt radikaliserad vänsterextremist. Då var han iklädd en fjollig utstyrsel med paljettklätt skärp och örhängen. Han skrev debattartiklar om intersektionalitet och andra vänsterfloskler.
Men nu har han tagit ytterligare ett steg. Från det som välvilligt skulle kunna beskrivas som “snällvänster” till våldsam vänsterextremism.
