Varje radikaliserat barn är en tragedi
Vägen in i vänsterextremism börjar sällan på gatan. 18-åringen som överföll Nick Alinia kommer från ett hem som nyligen stormades av Säkerhetspolisen, efter att pappan knivhotat en minister.
Jag såg bilderna från Första maj i Gamla stan och kände sorg.
Inte över att ännu en vänsterextremist blev våldsam. Det har man tyvärr vant sig vid i Sverige, särskilt som journalist. Inte heller över att debattören Nick Alinia återigen tvingades hantera aggressiva aktivister som hellre använder våld än argument.
Det som slog mig var något annat.
Det var sonen.
Ossian Klominek, född 2007, rusade mot Alinia och skrek att han ville slåss. Situationen blev så kaotisk att Alinia och hans filmare till slut genomförde ett envarsgripande efter att Ossian slagit telefonen ur Alinias hand. Fadern Andreas Klominek (19830131) försökte därefter frita sin son innan polisen anlände.
Och någonstans där blir allt mörkare.
Ingen artonåring vaknar upp en morgon och blir våldsam vänsterextremist av sig själv. Det sker stegvis. I miljöer där våld romantiseras, där fiender ska ”konfronteras”, där aggression ger status och där hat till slut blir en identitet.
I det här fallet handlar det dessutom om en hemmiljö präglad av extremism.
Jag har granskat pappan, Andreas Klominek, under lång tid. Jag har följt hans roll inom extremvänstern och bland annat uppmärksammat polisens förundersökning som avslöjade kontakterna med Joel Bjurströmer Almgren före och efter mordförsöket i Kärrtorp. Jag har också rapporterat om hans ovana att söka upp meningsmotståndare i deras hem och hur han nyligen dömdes efter att ha knivhotat biståndsminister Benjamin Dousa.
Och nu ser man resultatet.
Förra året under Pride grep polisen sonen Ossian efter att han blivit våldsam mot kristna predikanter. Då valde jag att inte namnpublicera. Han var minderårig. Han såg fortfarande mer ut som en vilsen tonåring i jakt på identitet än en fullt radikaliserad vänsterextremist. Klädd i en märklig utstyrsel med paljettbälte och örhängen skrev han debattartiklar om intersektionalitet och andra vänsterklyschor.
När jag talar med en klasskamrat från SA23BA på Anna Whitlocks gymnasium förstärks bilden av en sökare. Han hade tidigare rosa hår och gick ofta ensam i korridorerna.
”Han har alltid gett ett konstigt intryck.”
Men nu har han tagit ytterligare ett steg. Från det som välvilligt skulle kunna beskrivas som “snällvänster” till våldsam vänsterextremism.
På Första maj bar han svarta blockets uniform. Alltså den helsvarta klädsel som våldsvänstern använder när man vill kunna begå brott anonymt.
Det går fort när unga människor radikaliseras.
Och det tragiska i detta fall är att samhället nästan helt har tappat möjligheten att ingripa. När Säkerhetspolisen slog till mot familjen Klomineks bostad i våras hade socialtjänsten fortfarande kunnat agera om sonen varit minderårig. Men sedan oktober förra året är han arton.
Nu väntar i stället en annan sorts bekräftelse.
Från andra vänsteraktivister som kommer att kalla honom modig, kompromisslös och antifascistisk när han i själva verket är ännu en ung man på väg in i brottslighet.
Det är här många missförstår hur radikalisering fungerar. Den bygger inte enbart på ideologi. Den bygger på belöningar. Status. Gemenskap. Identitet. För unga män är det extremt starka drivkrafter.
Det hjälper ingen.
Han hade lika gärna kunnat bli islamist. Hans farbror Johannes Klominek, eller ”Abdullah Al-Suedi”, är en känd salafistpredikant.
Och ja, jag är fullt medveten om att den här texten sannolikt bara kommer att ge honom ännu fler ryggdunkar från hans vänsterextrema föräldrar.
Men jag kan ändå inte låta bli att skriva om det.
För journalistik handlar också om att dokumentera tragedier medan de fortfarande pågår.
Christian Peterson
Insiktslös, omogen och användbar.
Global-kapitalet gläds; make them hate - det skapar ro för businessen.
Jag gick på Whitlock's. Var privatskola med terminsavgift. Många judar gick där. De hade svårt redan då att gå i allmän skola. Nu verkar det vara värre? Har slöddret tagit över här också? Anna hette skelettet i garderoben i biologi salen. Anatomi lektioner.
Vi hade mobbat kräket så att han ropat på mamma. Inget jag är stolt över direkt. Men bättre än detta?