Varför skyddar media en farlig vänsterextremist?
Få saker avslöjar svensk medias slagsida lika tydligt som hur de behandlar sina egna. Den som tvivlar behöver bara jämföra två uppmärksammade rättsfall: Paolo Roberto och Tobias Hübinette.
När Paolo Roberto greps för sexköp våren 2020 var redaktionerna allt annat än återhållsamma.
Hans namn publicerades omedelbart. Bilder kablades ut. TV4 sparkade honom inom några timmar. Sponsorer drog sig ur. Krönikörer och feministiska opinionsbildare tävlade om att fördöma honom.
Ingen väntade på dom.
Ingen krävde anonymisering eftersom allmänintresset ansågs självklart.
Men när jag igår avslöjade att vänsterextremisten Tobias Hübinette — grundare av den vänsterextrema underrättelseorganisationen Expo — åtalas för olaga hot och ofredande mot sin sexstrejkande sambo, inträffade motsatsen.
Polisens bevismaterial omfattar 21 sidor meddelanden med återkommande hot och erkännanden av minst 80 våldtäktsförsök som nu ligger till grund för åtalet. Rättegången är planerad till den 27 maj i Stockholms tingsrätt klockan 13.00.
Upprepade våldtäktsförsök och självmordshot – nu åtalas Tobias Hübinette
Vänsterextremisten Tobias Hübinette står nu åtalad efter en lång rad trakasserier, upprepade självmordshot och egna erkännanden om minst 80 våldtäktsförsök mot sin sexvägrande sambo.
Detta är, enligt varje journalistisk måttstock, en nyhet av betydande allmänintresse. En offentlig person. Ett åtal. Dokumenterade hot. En kommande rättegång. Hübinette erkänner dessutom.
Ändå valde de stora redaktionerna att tiga.
Inte för att uppgifterna saknade relevans.
Utan för att personen i fråga tillhör rätt ideologiskt läger.
Den enda vänsterblaska som faktiskt skrev om saken var ETC — och där anonymiserades han helt.
Det är här dubbelmoralen blir uppenbar.
När Paolo Roberto misstänktes för sexköp fanns ingen tvekan. Hans karaktär skulle demonteras offentligt. Moralisk tydlighet ansågs kräva maximal synlighet.
När Tobias Hübinette — en vänsterextrem aktivist som under decennier arbetat med att hänga ut politiska motståndare och dessutom dömts till fängelse för mängder av politiska såväl som privata brott — återigen står åtalad för trakasserier, uppstår plötsligt en annan journalistik.
Om du vill maximera slagkraften i avslutet kan du överväga:
Det handlar inte om pressetik utan om lojalitet.
Och när medier kölhalar vissa men skyddar andra upphör journalistiken att vara oberoende. Den blir partisk.
Det verkligt anmärkningsvärda i detta fall är därför inte åtalet i sig.
Det är mediernas ovilja att ens berätta att det överhuvudtaget pågår en rättsprocess.
Christian Peterson
Vänsterfascistisk journalism. Dvs propaganda. Ta bort mediestödet till att börja med. Sälj ut PS.