Strävan efter jämlikhet måste ifrågasättas
Många frågar mig vad som driver mig i mitt arbete mot vänstern. Svaret är enkelt: jag vägrar acceptera jämlikhet som överordnat ideal.
Olikhet är naturens ordning
Människan är inte jämlik i talang, drivkraft eller förmåga. I varje fungerande samhälle finns ledare och följare, visionärer och administratörer, entreprenörer och arbetare – och, kanske allt mer framträdande i dag: barlast.
Alla har alltså inte samma värde för samhället. Ändå har vänstern gjort det till sitt uppdrag att nedmontera varje naturlig rangordning. Skillnader ska suddas ut. Distans ska upplösas. Eliter ska misstänkliggöras.
Men vad återstår när allting plattas till?
När prestation inte längre särskiljs från medelmåttighet, när ansvar inte längre följs av auktoritet, när framgång bestraffas med omfördelning – då försvinner incitamenten. Varför sträva uppåt om systemet konsekvent trycker neråt?
Detta är marxismens kärna: styrka ska inte uppmuntras, utan misstänkliggöras. Kulturmarxismen tar jämlikhetstanken ännu längre, där kön, sexualitet och allt som kategoriseras som västerländskt betraktas som förtryckande i sin natur.
Frankfurtskolan: Den intellektuella rörelsen som underminerade Västerlandet
Kulturmarxism - Ett ideologiskt angrepp på europeisk identitet
Ressentimentets politik
Det som gör vänsterideologin särskilt destruktiv är dess psykologiska drivkraft. Den bär spår av ressentiment – en bitterhet gentemot dem som lyckas, dem som leder, dem som skapar värde.
