I veckan gick Expressens Anna Gullberg ut och påstod att jag skulle ha orosanmält hennes barn. Det är inte bara fel – det är en ren lögn. Och den passar förstås perfekt in i den ständigt pågående desinformationskampanjen som vänstern bedriver mot mig.
Det märkliga är att vår historia egentligen är ganska odramatisk.
För många år sedan hade vi ett helt normalt samtal om mitt arbete med att stödja offer för näthat genom mitt mycket framgångsrika projekt Förtalsombudsmannen. Jag tyckte till och med att hennes artikel var tillräckligt rolig för att dela i mina egna sociala medier. En tant med en massa åsikter, liksom, det är väl kul?
För något år sedan hörde jag av mig till henne igen och ställde en enkel fråga. Jag undrade om hon kände Maja Olofsson – den tidigare Expressen-reportern som åtalades efter att ha haft sex med en polis på ett skyddsobjekt. Det var allt.
Inga hot.
Inga konspirationer.
Bara en enkel fråga.
Sedan dess har jag i princip inte haft någon kontakt med henne. Eller jo – vid ett tillfälle påpekade jag att majoriteten av kvinnorna från Expressen som syntes vid riksdagens öppnande var rejält överviktiga.
Det var en observation. Inte mer.
Är det verkligen det som har fått Gullberg att få fullständigt fnatt? Har hon legat sömnlös i flera år för att någon vågade säga det som alla tänker när de ser henne?
Att hon nu får draghjälp från vänsterblaskan ETC var förstås väntat. De publicerade en sönderklippt ljudinspelning från ett samtal där jag beskriver vänsterns arbetsmetoder – hur falska orosanmälningar används som ett politiskt vapen mot det konservativa civilsamhället.
Plötsligt framställs det som att jag själv skulle ligga bakom sådana anmälningar.
Jag har aldrig hemlighållit att jag i vissa fall gjort befogade orosanmälningar som grundat sig i genuin oro för barn. Men fakta är sällan särskilt intressant när narrativet redan är bestämt.
Ett rykte planteras.
Ryktena sprids i vänsterliberala redaktioner.
Till slut presenteras de som etablerade “fakta”.
I Expressens podcast “Lägg ut” fortsätter Gullberg sedan att orera om hur hemskt det är att så många människor tittar på mina reportage och även Nick Alinias inslag.
Stackars henne.
Mitt arbete uppmärksammas inte bara i Sverige utan även internationellt. Från svenska medier till ledande journalister som James O’Keeffe, Vita huset och Elon Musk. Det är uppenbart att delar av det gamla medieetablissemanget ser mig som ett hot.
Och det är faktiskt ganska vackert att se.
För ju mer de skriker, desto tydligare blir det att något håller på att förändras.
Jag hade faktiskt helt glömt bort Anna Gullberg tills en källa nyligen berättade att hon under flera år återkommande tagit upp mig i olika sammanhang. Det säger nog mer om henne än om mig.
Hatet verkar bottna i något betydligt mer personligt. Ett klassiskt mindrevärdeskomplex.
Hon tvingades lämna Gefle Dagblad efter anklagelser om att ha saboterat arbetsmiljön. Och nu sitter hon där och rasar mot en journalist som redan vid 23 års ålder har fått större genomslag än hon någonsin kommer att få under hela sitt liv. Hennes lögner – och hennes ovilja att bemöta mina svar – visar dessutom att hon tycks vara minst lika gräslig på insidan som på utsidan.
Men ju mer de försöker smutskasta mig, desto tydligare blir det vad det egentligen handlar om: narrativkollaps.
Och det, kära Anna, är kanske den finaste komplimang en journalist kan få.
Min journalistik hade aldrig varit möjlig utan er som prenumererar (60 kr/månad) och stöttar mitt arbete. Vill du bidra ytterligare kan du bli månadsgivare eller swisha valfritt belopp till 123 697 89 69.
Christian Peterson
Tåget har gått. Desperationen lyser igenom. Hur länge klarar de sig utan att hållas under armarna? Skattebetalarna betalar
Ja, att du fått en ilsken tant mot dig ska du absolut se som en bekräftelse om att du agerar som det en gång var tänkt att Journalister ska; det ger henne möjligtvis ett dåligt samvete inse att hon avlönas där ett sådant sätt att arbeta inte är tillåtet.