Mördaren Jacques Wallner och offret som fick skulden
1982. En mördad ung man. En knivbeväpnad syndikalist. Ett rättsfall där nämndemän överröstade domare. Och en mediebevakning som skyddade gärningsmannen mer än sanningen.
Tre mot en på en trottoar utanför Berns. En berusad 21-åring som får fem knivhugg, flyr och stapplar uppför trappan och hinner säga “hjälp mig” innan allt är slut. Gärningsmannen blir aldrig livstidsdömd mördare i juridisk mening, utan kommer ut efter några månader och gör karriär i mediebranschen. Offret skrivs i stället in i historien som “skinhead” och “fascist” och som angripare.
Det här är berättelsen om natten då Magnus Nordenmark mördades en natt i mars 1982 i Stockholm, om syndikalisten Jacques Wallner som högg ihjäl honom, och om hur svensk vänsterdominerad press och en hovrätt med lätt hand såg till att det slutade med ett mycket kort fängelsestraff och hur mördaren gick vidare till en rad mediejobb i offentligheten, däribland som redaktör på Dagens Nyheter.
Det är också en berättelse om ett systemfel: hur politiska etiketter, kontaktnät och mediala vinklar kan väga tyngre än både rättskänslan och den dödes rätt till upprättelse.
Ett gammalt fall som aldrig riktigt berättats
Mordet – eller dråpet, om man håller sig till tingsrättens dom – på Magnus Nordenmark är över fyrtio år gammalt. Ändå har fallet, trots att det rör en senare framträdande mediepersonlighet, aldrig på allvar nagelfarits i svenska riksmedier.
I domar, förundersökning och samtal med anhöriga framträder en betydligt mindre smickrande bild av gärningsmannen än den som presenterades i pressen. Likväl lyckades han i hovrätten få ned brottsrubriceringen till grov misshandel och vållande till annans död. Straffet landade på 18 månaders fängelse. Med dåtidens halvtidsfrigivning blev det nio månader i praktiken – vilket han redan suttit av i häkte.
Dagen efter hovrättsdomen var han därmed i princip “färdig” med saken rent straffrättsligt. Kort därefter fortsatte livet: vänsterextremistisk aktivism, tv-soffor och en växande karriär på en av landets största dagstidningar.
Magnus Nordenmark, den mördade 21-åringen från Täby, fick inte samma möjligheter.
En kväll i mars 1982: Magnus och hans liv
För att förstå hur allt kunde sluta som det gjorde får man börja i andra änden – med Magnus själv.
Han var 21 år gammal, arbetarson från ett enklare bostadsområde och ostraffad, bodde norr om stan och hade nyligen återvänt till Sverige efter att ha provat på livet i Främlingslegionen i Frankrike, där han tjänstgjort i omkring åtta månader. En släkting beskriver honom som äventyrslysten, social och ganska mycket “mittpunktsmänniska”.
Magnus gillade att synas. Han arbetade bland annat som konferencier åt synthgruppen Lustans Lakejer – ett band som vid den tiden hade en stark ställning i den svenska musikvärlden.
Han tog plats, skämtade, trivdes i centrum. Men de som stod honom nära återkommer till samma sak: bakom den lite diviga ytan var han en snäll kille som ofta ställde upp för andra, lånade ut pengar, hjälpte kompisar, att de såg upp till honom och att de var stolta över att ha honom som vän. Han var lång, älskade att ta plats och att experimentera med sina kläder och utseende.
Politiskt var han, enligt anhöriga och vänner, närmast ointresserad av. Han hade inga tydliga sympatier, var inte engagerad i någon organisation och beskrivs inte som vare sig nazist eller skinnskalle av dem som faktiskt kände honom.
Det hindrade inte att han senare skulle presenteras som nazist i pressen.
Jacques Wallner
Wallner påstås vara son till en bankir som varit Frankrikes presidents finansrådgivare men det är inte bekräftat med de källor jag undersökt. Mamman var etablerad Aftonbladetjournalist som var omgift med Marockos dåvarande hälsominister och lämnade Jacques att växa upp som fosterson i en tysk-svensk familj. Wallner var djupt engagerad i SAC-Syndikalisterna, en kommunistisk kamprörelse som vill störta samhället med revolution, ofta beskrivs organisationen som en “fackförening”. Organisationen har nära band till terrorism och i Sveriges mest känt att fungera som paraplyorganisation åt terrororganisationen Antifascistisk Aktion (AFA)
Kvällen på Berns
Onsdagen den 17 mars 1982 träffar Magnus två vänner – Peter och Jocke – i Täby centrum. De tar några öl, fortsätter in mot stan och hamnar så småningom på Berns i centrala Stockholm. Det är mitt i det tidiga 80-talets nöjesliv, med en blandning av diskokultur, punkrester och begynnande 80-talsglamour. Magnus är sminkad, bland annat bär han mascara, möjligen lite rouge och är i övrigt klädd i vit skjorta, vit fluga/kravatt, basker, kostymbyxor och en jacka av typen som bars av brittiska soldater när de slogs mot Nazi-Tyskland under andra världskriget, dock utan några som helst beteckningar eller märken. Elegant, skulle vittnen beskriva honom som - och en skinhead på den tiden hade aldrig klätt sig så eller för den delen sminkat sig med mascara. Han dansar fram mellan borden på Berns och tar mycket plats.
Samma kväll sitter en annan grupp på Berns: syndikalister och vänsteraktivister, bland dem Jacques Henri Wallner, då 25 år gammal, och hans kamrater Benny Wiklund och Bengt Paulsson. De är sämre klädda, och pratar politik och fotboll, och enligt vittnen börjar de störa sig på Magnus när han sitter och sminkar sig, några av dem går fram i omgångar för att ifrågasätta Magnus utseende, det var sannolikt inte så konstigt, en man sminkad och med den typen av klädsel hade varit ett ovanligt inslag i vilken nattklubb som helst vid den här tiden. Dessutom hade Magnus en vana att utmana och provocera de som var provocerade av hans stil. Vid ett tillfälle några veckor tidigare så hade han pekats ut som “bög” av en grupp på stan på grund av sin experimentella klädstil och då örfilat en av belackarna. Han var inte rädd för att stå upp för sig själv och sin rätt att vara annorlunda.
Detaljerna om exakt vad som sägs där inne går isär, men flera oberoende vittnen berättar om gliringar och skällsord och att Magnus ska ha stått på sig när de första kommentarerna om hans utseende kom. Någon kallar Magnus “fascistjävel” trots att ingen av dem senare kan påvisa att han skulle varit engagerad i någon högerextrem miljö. Det räcker att han ser ut “åt det hållet” i deras ögon och inte viker ner sig – praktiska etiketter i ett politiserat 80-tal och epitetet “fascist” används än idag av extremvänstern om alla som vågar stå upp mot dem. Magnus vek inte ner sig utan provocerar tillbaka genom att fråga om syndikalistgänget är kommunister. Det var som ett rött skynke för syndikalisterna.
Ett bråk blossar upp. Det handlar om trängsel, blickar och ord, möjligen också om ett försök att dra av Magnus en scarf eller liknande plagg. Magnus, eller någon i hans sällskap, kastar en askkopp mot syndikalistgänget. Vakter kommer emellan, lugnar ner situationen och ger båda sällskapen besked: drick upp, sedan får ni lämna stället.
Just där kunde kvällen ha slutat. Tre lite för fulla killar från Täby åker hem, några syndikalister fortsätter kvällen någon annanstans, och ingen blir ihågkommen trettio år senare. Men så blev det inte.
Utanför Berns: “lära honom en läxa”
När Magnus och hans två vänner till slut lämnar lokalen är han märkbart berusad. Han är arg, men enligt en av vakterna också relativt samlad. De tre går ut, och Magnus stannar kvar utanför entrén medan de andra går in igen för att ringa efter taxi – det här är långt före mobilernas tid.
Inne på Berns får Wallner och hans kamrater höra att Magnus finns kvar utanför. Enligt vittnesuppgifter ska Wallner ha sagt att de borde “lära honom en läxa” och de skyndar för att hämta ut sina jackor och sedan ger de sig ut på gatan,
Gruppen går ut för att leta reda på Magnus. De är tre mot en. De upptäcker att Magnus står och urinerar bakom en container i närheten. De tar sikte på honom, Magnus gör sig redo att försvara sig och då går Wallner till attack, åtminstone om man får tro Wallners kamrater. Wallner själv säger att det var Magnus som började med en skenmanöver, för att sedan försöka sparka honom i skrevet.
Överfallet bakom containern – och kniven
Vad som exakt händer under de 20–30 sekunderna bakom containern vet egentligen bara de direkt inblandade. Men förundersökningen, obduktionsprotokollet och flera samstämmiga vittnen ger en ganska tydlig bild.
Till en början verkar Magnus, trots sin kraftiga berusning, inte ligga helt under. Han är förvisso omringad av Jacques Wallner, Benny Wiklund och Bengt Paulsson men han är också storväxt, och det är inte orimligt att anta att han försöker försvara sig kraftigt. En del vittnen talar om att han till en början tycks ha “övertaget”, eller åtminstone håller stånd.
Det är här kniven kommer in. Wallner beskriver kniven som en utfällbar kniv med låsmekanik. Bladet uppger han till en decimeter. Kniven återfinns aldrig, Wallner vägrar i polisförhör att berätta var han gjort av kniven. I senare förhör säger han att han inte minns var han kastade den.
Wallner uppger i förhör att han inte hade kniven framme från början, utan att han plockade fram den när Magnus gick till angrepp – påstått i syfte att “skrämma honom”. Han hävdar också att han inte förstod att han faktiskt högg Magnus, utan bara höll kniven framför sig. Vittnen och Wallner själv uppger att Magnus flyr mot Berns trappa och att Wallner jagar efter honom. Huggen i ryggen har logiskt sett antagligen utdelats under den jakten men Wallner påstår att samtliga knivhugg måste uppkommit när han “höll kniven framför sig” i början av handgemänget.
Obduktionsprotokollet bekräftar inte Wallners historia. Magnus får fem knivhugg, varav tre i ryggen. Ett av huggen – det som träffar vitala organ – är direkt dödande. Flera av de övriga huggen är sådana som utan snabb vård också mycket väl hade kunnat leda till döden. Att tala om enbart panikartat viftande är svårt att förena med utfallet.
En av kamraterna i syndikalistgänget, Bengt, reagerar särskilt tydligt på det som händer. Han hör Wallner ropa “Kom nu grabbar, så sticker vi!”, och beskriver senare hur ropet lät som om “något var klart eller färdigt”. När han vänder sig om ser han Wallners ryggtavla försvinna från platsen i språng.
Magnus stapplar samtidigt ut från skuggan bakom containern, försöker ta sig tillbaka mot Berns, snubblar i trappan och lämnar blodspår efter sig. Innanför dörren hinner han bara säga “hjälp mig, hjälp mig” innan han kollapsar. Försök att rädda honom blir fruktlösa, han blöder ur alldeles för snabbt. Han dör.
Wallner flyr från mordplatsen till fots. Någonstans gör han sig av med kniven. Efter en jakt på stan under natten så grips Wallner av polisen.
Efter att Jacques Wallner flytt från mordplatsen så gör han sig av med kniven och grips senare under natten av polisen. I polisförhör säger han sig inte minnas var han gjort av mordvapnet men han skissar upp en stilettliknande kniv med låsmekanism för polisen.
Timmarna efter mordet så testas Wallners nykterhet. Jacques Wallner, 25, var alltså relativt nykter när han mördade Magnus. Medelvärdet på 0,32 är något över gränsen för rattonykterhet och inget som normalt sett skulle förklara ett brutalt våldsdåd.
“De ska inte sätta dit Jacques”
De två vännerna till Magnus – Peter och Jocke – har först svårt att förstå vad som hänt. De ser tumultet på håll, men uppfattar inte att kniv används. Först när de möter blodet vid dörren och Magnus livlösa kropp inne på Berns går det upp för dem hur illa det är.
Båda chockas svårt. Ändå finns det uppgifter om att en av syndikalisterna som var kvar kort på platsen innan även de flydde – ska ha yttrat att “de ska inte sätta dit Jacques för det här”. I utredningen framgår också att kamraterna till Wallner i sina förhör gör vad de kan för att tona ner hans roll och beskriva situationen som en slags olycklig nödsituation. När Kriminalvården genomför en personundersökning av Wallners person så intervjuar de hela 13 personer som nästan alltför samstämmigt vittnar om att Wallner är timid och snäll, att ens i en personutredning tala med så många som 13 vänner till en misstänkt torde vara unikt.
Det är inte ovanligt att människor skyddar sina vänner när något gått fullständigt över styr. Men i kombination med hur saken snart kommer att hanteras i media får lojaliteten en särskild betydelse.
Nordenmarks jacka, vars modell bars av brittiska piloter när de stred mot Nazi-Tyskland, benämndes av Aftonbladet och Expressen som “nazistuniform”.
Mediebilden: fascisten som fick skylla sig själv
Parallellt med rättsprocessen pågår en annan process – den i medierna. Och där är det inte Magnus som får sympatierna.
Aftonbladets kampanj för att vinkla historien börjar mindre än 24 timmar efter mordet efter mordet då en av Wallners kamrater intervjuas på Aftonbladets redaktion. Aftonbladets Pelle Jacobsson väljer att beskriva Wallner som en “glad och trevlig kille som gillar att diskutera och håller på Djurgården”. Han skildras som en “fredlig människa” som hamnat i en tragisk situation och bara försvarat sig. Artikeln är anmärkningsvärd på flera sätt, dels att Wallners kamrat från kvällen kommer upp fysiskt på Aftonbladets redaktion men också hur Wallner helt okritiskt framställs. Pelle Jacobsson, journalisten som skrivit artikeln, var kollega med Wallners mamma när hon arbetade på Aftonbladet men om det nämns inget. I artikeln framställs det som att Wallner aldrig brukar bära kniv men Wallner själv säger i polisförhör att han alltid bär kniv till vardags. Magnus Nordenmark framställs som en galen skinnskalle i “nazistuniform” som oprovocerat misshandlade människor den där kvällen och artikeln avslutas med att Wallners vänner ska “hjälpa honom”. En stark indikation på hur vinklad och faktiskt lögnaktig artikeln är, är det faktum att artikeln trycktes natten till den 19 mars (med deadline senast kl 16 för storstadsupplagan den 18 mars ) medan mordet på Magnus ägde rum natten till den 18 mars. Man kan alltså förutsätta att Nordenmark hade varit död i mycket mindre än 24 timmar när intervjun gjordes men ändå påstår Aftonbladets Pelle Jacobsson att han fått information från polisförhören med Wallner, trots att Wallner inte ens började prata i förhör förrän den 18 mars klockan 15.15. Således är det ytterst osannolikt att Pelle Jacobsson och Aftonbladet haft minsta insyn i vad Wallner faktiskt sagt i förhör om händelsen vid tidpunkten för skrivandet av artikeln eftersom första förhöret sannolikt inte hade ens hållits vid tidpunkten för artikelns pressläggning.
Magnus däremot presenteras som skinhead, ibland med formuleringar om “uniform av nazisttyp”: kängor, vissa klädesplagg, ett utseende som passar in i 80-talets mediala bild av nazister. I en medial version av historien påstås han ha provocerat, gjort hitlerhälsning och nästan själv “bett om” bråket.
Problemet är att inget av detta stöds av förundersökningen. Dessutom enligt anhöriga så hade Magnus varken den politiska bakgrund eller den typ av militanta kopplingar som man försökte tillskriva honom. Han var en festande 21-åring med ganska blandad vänkrets. Och kläderna han bar var uppenbart inom subkulturen synthmusik. Ett nazistiskt skinhead skulle vid den här tiden aldrig bära samma typ av jacka som brittiska flygare bar när de bombade Nazi-Tyskland eller vara sminkad och bära fluga och basker.
Ändå blir det just den nazistbilden som går ut via nyhetsbyråer och återpubliceras i andra tidningar. Narrativet är tydligt: en farlig nazistisk skinnskalle angriper, en helt vanlig snäll kille försvarar sig, allt slutar olyckligt
Att Magnus var ensam mot tre ute på trottoaren, att det var de som sökte upp honom, att Wallner hade kniv och att tre av de fem knivhuggen på Magnus satt i hans rygg försvinner helt i “förklaringar” om nödvärn och olyckliga omständigheter.
“De fem huggen var placerade på ett sådant sätt att Wallner måste ha bytt grepp om kniven mellan dem.” - Rättsläkaren
Ett falskt narrativ
Att en kvällstidning väljer en vinkel är i sig ingenting nytt. Men i det här fallet sammanfaller den med en politisk bekvämlighet. På den ena sidan: en ung man som kan placeras i facket “fascist”, oavsett hur sann den etiketten egentligen är. På den andra: organiserade syndikalister, vänsteraktivister med goda kontakter in i mediebranschen. Wallners mamma var dessutom en relativt välkänd journalist som själv arbetat för Aftonbladet under ett antal år.
Den mediala gestaltningen fick en också en självuppfyllande effekt:
Skinheadgrupper hedrade den mördade Magnus, inte på grund av faktiska kopplingar till deras miljö, utan för att de genom pressens lögnaktiga dramaturgi trodde att han var “en av dem”. Kom ihåg, detta var innan internet fanns, enda källan till information var tidningarna.
Expressen rapporterade om att skinheads hyllade mordoffret som en av dom, Magnus beskrivs som en våldsam nazist som heilat och angripit människor oprovocerat på Berns - inget av det var sant.
När Magnus bror ringer upp en reporter på Aftonbladet för att ifrågasätta bilden och berätta något om vem Magnus faktiskt var, bemöts han enligt uppgift med ett “dra åt helvete”. Intresset för att korrigera bilden av offret var med andra ord begränsat.
Resultatet blir att Magnus efter sin död lämnas kvar i rollen som våldsam nazistisk skinnskalle, medan gärningsmannen omfamnades av media och vänsteretablissemanget. Det är som hämtat ur en dystopisk skräckthriller.
Det är heller inte svårt att anlägga ett klassperspektiv på det hela. På ena sidan en mördad kille från arbetarklassen och på andra sidan en gärningsman från välsituerade familjeförhållanden med ekonomiska resurser, politiska och mediala kontakter och dessutom med ett stort organiserat nätverk i, på den tiden, en mycket stark vänster.
Organiseringen visar sig på ett ganska unikt sätt i Kriminalvårdens personutredning som ska beskriva Wallners person. Rekordmånga referenspersoner hörs, hela 13 personer, vilket nog är nära unikt i personutredning. Alla har enbart goda saker att säga om Wallner som person. Flera av dem är aktiva i SAC-Syndikalisterna. Man får lätt intrycket av att det varit en organiserad kampanj riktad mot Kriminalvårdens personutredare för att forma en positiv bild av Wallner som person.
Jacques själv har ett minst sagt kallt förhållningssätt i början av mordutredningen och vägrar svara på frågor. Han vill inte ens avslöja var han gömt mordvapnet. Det är först senare under utredningen han utmålar sig själv som offret
En anmärkningsvärd sak är att man under första undersökningen av Wallner i arresten konstaterar att han inte är märkbart berusad.
Tingsrätt, hovrätt och nämndemän
När fallet först prövas i tingsrätten döms Jacques Henri Wallner för dråp. Domstolen slår fast att han med kniv utdelat de hugg som orsakat Magnus död, och att det inte går att tala om nödvärn i egentlig mening. Straffvärdet bedöms som så pass högt att sex års fängelse för dråp blir följden. Det var normalt för den tiden och dråp innebär uppsåtligt dödande men att det funnits förmildrande omständighet i form av att det var ett hastigt förlopp.
Det hade kunnat sluta där. Men domen överklagas, och i hovrätten inträffar det som gör att fallet blir extra intressant ur rättslig synvinkel och medial påverkan på rättsprocessen. Två jurustdomare i hovrätten vill fälla Wallner för dråp, i linje med tingsrättens bedömning men en juristdomare och nämndemännen, lekmän utsedda av politiska partier – väljer en annan linje. De för i domskälen ett häpnadsväckande resonemang om att det för Wallner är främmande att döda någon eftersom han tar avstånd från våld och därför så bör han inte haft uppsåt. Bedömningen tar sin utgångspunkt i den omfattande personutredningen där många närstående till Wallner, däribland hans vänner i Syndikalisterna, berättat att Wallner normalt sett är en fredlig person och att Wallner själv i rättspsykiatriska undersökningen sagt sig vara främmande för våld.
Resultatet blir att gärningen omrubriceras till grov misshandel och vållande till annans död, med ett straff på 18 månaders fängelse som följd, i praktiken innebär domen alltså att han kan lämna häktet omedelbart efter hovrättens dom. Det och mycket mer går jag genom nedan, bland annat:
Bilder från obduktion som visar var knivhuggen tagit
Utdrag ur polisförhör
Smärtan som Magnus Nordenmarks anhöriga tvingades genomlida
Wallners familjeförhållanden
Journaliststudierna
Mördaren skaffar pistoler
TV-sofforna och mediejobben
Nedladdning av domarna som PDF
Telefonintervju där Wallner själv förnekar hela händelsen
