Den som inte arbetar ska inte äta – men i Sverige gäller motsatsen
Aposteln Paulus lärde: ”Den som inte arbetar, skall inte heller äta” – men i Sverige 2025 kan migranter leva på bidrag och ändå demonstrera för Palestina på heltid...
Devisen ”Den som inte arbetar, skall inte heller äta” är ett av civilisationernas främsta ledord – från aposteln Paulus uppmaning i Andra Thessalonikerbrevet 3:10 till Sovjetunionens grundlagar.
I Sverige ser det annorlunda ut. Här kan migranter sjukskrivna för “PTSD” och “arbetsskador” försörjas av skattebetalarna och samtidigt demonstrera för Palestina på heltid.
Samhället ruttnar inifrån när civilisationens grundprinciper överges.
Civilisationernas ledord
Aposteln Paulus formulerade i Andra Thessalonikerbrevet 3:10 en princip lika enkel som obeveklig: ”Den som inte arbetar, skall inte heller äta.” En rak och kompromisslös moralisk sats som bar upp den tidiga kristna gemenskapen och satte gränsen mellan ansvar och beroende.
Den som inte arbetar, skall inte heller äta
Paulus riktade sig mot dem som levde på andras bekostnad – människor som gärna tog emot men vägrade bidra. Han visste, som självförsörjande tältmakare, att samhällen byggs på arbete, inte på parasitism.
Genom årtusenden har dessa ord återkommit som ett moraliskt fundament i civilisation efter civilisation. De återfinns i John Smiths uppmaningar till kolonisterna i Jamestown, i Lenins skrifter om socialismens första fas och till och med inskrivna i Sovjetunionens grundlagar. Oavsett ideologisk färg har innebörden varit densamma: arbetet är grunden för rätten till gemenskapens resurser.
Gholamreza Harati – symbolen för det nya Sverige
När civilisationernas ledord överges börjar samhällen ruttna inifrån. I Sverige år 2025 är devisen i praktiken omvänd: Den som inte arbetar – försörjs ändå. Det är inte bara ett svek mot historien, utan mot själva fundamentet för ett fungerande samhälle.
Gholamreza Harati, född 1957, har bott i Sverige i 45 år. Enligt Försäkringskassan har han varit sjukskriven sedan 2014 för en “arbetsskada” och under dessa år fått 9 979 kronor i månaden i sjukersättning, utöver bostadsbidrag. På senare tid har ersättningen övergått till garantipension på grund av hans ålder. Han hävdar att han lider av både “arbetsskada” och PTSD efter tortyr i Iran.
PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, är ett ångesttillstånd som kan uppstå efter traumatiska upplevelser och kännetecknas av ihållande stressreaktioner och beteendeförändringar. Men det är också en av de enklaste diagnoserna att iscensätta – några minuter av övertygande teater kan räcka för att få ett läkarintyg och sedan åratal av bidrag. Perfekt för den som vill försörjas utan att arbeta.
På papperet låter det som en tragisk livshistoria. I verkligheten är bilden en helt annan. Harati är varken sängliggande eller hemma för att “återhämta sig”. Han är dagligen ute på gator och torg som heltidaktivist för Palestina – ibland ensam, ibland i demonstrationståg – alltid synlig och ofta under flera timmars marscherande, skanderande och bärande av skyltar.
Det är inte allt. Harati har vid flera tillfällen blivit våldsam mot polisen och nyligen attackerat en journalist. Han har också vandaliserat Irans ambassad och dömts till skadestånd. Ändå har pengarna fortsatt att rulla in från svenska skattebetalare – månad efter månad.
Harati är därmed mer än en enskild person med ett tveksamt bidragsupplägg. Han är ett ansikte för det nya Sverige: ett land där arbetsmoralen ersatts av bidragsrättigheter och där politisk aktivism inte bara tolereras – utan indirekt finansieras av staten.
Skattefinansierad aktivism
Detta är inte bara en enskild skandal – det är ett mönster. Vänsteraktivister, ofta med invandrarbakgrund, framställer sig som hjälplösa offer inför myndigheter men är påfallande aktiva och stridslystna när det gäller politisk aktivism.
I ett samhälle som bygger på principen att alla ska bidra efter förmåga är detta ett moraliskt haveri. Våra fattigpensionärer, som arbetat hela livet, tvingas välja mellan värme och mat – medan andra gör politisk karriär på skattebetalarnas bekostnad.
En bekant från Qatar frågade mig:
“Är det sant att man får pengar gratis i Sverige om man inte vill jobba?”
Mitt svar: “Så är det.”
Jag hörde hur chocken i hans röst övergick till hån. Så ser Sverige ut för omvärlden idag – ett land där arbetsmoral är frivillig och bidrag en självklar rättighet.
PTSD eller mat?
Om Gholamreza Harati tvingades välja – PTSD eller mat – vad skulle han då välja? Paulus hade haft ett tydligt svar. Lenin likaså.
Frågan är varför vi svenskar står tysta när vår generositet missbrukas på detta sätt.
För varje krona som går till denna typ av dubbelliv tas en krona från de svenskar som verkligen behöver samhällets hjälp.
Det är ett moraliskt svek mot våra äldre, våra sjuka och våra arbetande – människor som lever under ett skattetryck där över hälften av deras inkomster försvinner varje månad.
Det är hög tid att vi återvänder till Paulus princip: Den som kan arbeta – ska arbeta. Och den som inte vill – ska inte försörjas av andra.
Tills dess är samhällskontraktet brutet.
Christian Peterson
16000 i pension efter skatt och 45 års arbete. Svenska politiker är kriminella.
Första gången jag hållit med Lenin! Det vore bra om dagens socialister/kommunister var bättre pålästa.