Kamal El Salim är både nationell koordinator och koordinator vid Göteborgs stad för Människan bakom uniformen (MBU), en kommunal brottsförebyggande verksamhet som syftar till att stärka ungdomars förtroende för polisen.
Han är också en profilerad Palestinaaktivist och har nyligen publicerat en debattartikel i kommunistiska Proletären, där han förespråkar en utomparlamentarisk ”fredsrörelse” för att driva fram politisk förändring.
Men vilka metoder anser han egentligen vara acceptabla för att uppnå sina politiska mål?
Med dold kamera fångar vi El Salim när han argumenterar för att politiker provocerar fram våld mot sig själva om de inte lyssnar på ”folket” – som han anser företräds av extremvänstern.
Bli prenumerant för 60 kronor per månad för att få tillgång till exklusivt innehåll.
Vill du bidra ytterligare? Bli då månadsgivare eller swisha valfritt belopp till 123 697 89 69
Försvarar våldsdåd som påtryckningsmedel
Efter att min reporter Johan Johansson lämnat en föreläsning arrangerad av Revolutionär kommunistisk ungdom (RKU) stod Kamal El Salim (19880111) utanför entrén och rökte.
Under kvällen hade det diskuterats hur militanta vänsterrörelser skulle kunna växa fram i Sverige. De våldsamma upploppen i Frankrike försvarades och polisen beskrevs som ”kapitalets milis”.
RKU vill att ”militanta rörelser” ska hota folkvalda
Jag skickade en reporter med dold kamera till ett möte arrangerat av Nellie Puig från Revolutionär kommunistisk ungdom (RKU).
El Salim berättade att han ansåg att Palestinarörelsen, som han själv är engagerad i, hade utsatts för återkommande smutskastningskampanjer.
Samtalet kom snart att handla om de våldsamma upploppen i Paris, där poliser attackerats och butiker plundrats, och huruvida liknande metoder skulle kunna bli aktuella i Sverige.
El Salim hänvisade återigen till Palestinarörelsen, vars företrädare enligt honom under lång tid hade försökt påverka politiker genom dialog, men utan att få gehör.
Han jämförde de svenska protesterna med situationen i Frankrike och diskuterade om det skulle krävas liknande våldsamheter i Sverige för att få politikerna att reagera.
”Om man tar till våld i desperation mot ett system som är våldsamt på mjuka sätt. Då får man förstå den desperationen också.”
El Salim resonerade vidare om hur politiker som vägrar tillmötesgå vad han beskrev som ”befolkningens demokratiska krav” riskerar att provocera fram våld mot sig själva. Med ”befolkningen” menade han i detta fall vänsterextremister.
El Salim utvecklade därefter sitt resonemang:
”Jag tycker inte att man ska fördöma våld bara för att det är våldsamt.”
Det är ett anmärkningsvärt resonemang.
I stället för att kategoriskt ta avstånd från politiskt våld argumenterade El Salim för att våldshandlingar måste bedömas utifrån sitt politiska sammanhang och vilket politiskt läger som står bakom våldet.
Se hela samtalet nedan:
Anställd för att stärka förtroendet för polisen
Att politiskt våld försvaras av extremvänstern är knappast någon nyhet. Det verkligt anmärkningsvärda i det här fallet är emellertid Kamal El Salim yrkesroll.
Han är nämligen anställd av Göteborgs Stad, där han har en ledande funktion inom det brottsförebyggande arbetet med ungdomar.
Enligt stadens webbplats har han två uppdrag inom verksamheten Människan bakom uniformen (MBU). Han är dels nationell koordinator, dels koordinator för Nordost i Göteborg.
MBU är en kommunal verksamhet vars huvudsakliga syfte är att stärka förtroendet mellan ungdomar och uniformerad personal, däribland poliser, brandmän, ambulanspersonal och väktare.
Enligt Socialstyrelsen ansvarar den nationella koordinatorn bland annat för att utbilda personal, handleda kommuner som vill införa arbetssättet och kvalitetssäkra verksamheten.
Verksamhetens historia gör saken särskilt anmärkningsvärd.
MBU växte fram efter de våldsamma ungdomsoroligheterna i Göteborg 2009, då bland annat poliser och annan uniformerad personal utsattes för stenkastning och andra angrepp. Under oroligheterna förekom även bilbränder och omfattande skadegörelse.
Som ett svar på våldsamheterna utvecklades ett arbetssätt där ungdomar skulle få möta poliser och andra uniformerade yrkesgrupper under mer avslappnade former.
Tanken var att minska motsättningarna, förebygga nya konflikter och bygga upp det förtroende för samhällsinstitutionerna som hade gått förlorat.
Christian Peterson