Allmänintresset slutar inte där kameran möter ett barn
I ett fritt samhälle måste journalister kunna arbeta utan att tystas av känslomässiga utspel. Makthavare har rätt till sina åsikter – men inte till immunitet från granskning.
Att söka svar från personer i maktpositioner eller med inflytande är en grundläggande del av journalistiken. Ibland sker det i en kommunal korridor, ibland utanför en domstol – och nu på en fotbollsplan.
När jag efter en ungdomsträning i Varberg sökte Johan Victorin, utpekad som medlem av den numera terrorstämplade Rose City Antifa, handlade det inte om konfrontationen i sig, utan om allmänintresset. Den amerikanska regeringen har utpekat honom som ett säkerhetshot, och trots det har han fått uppdraget att träna småpojkar.
Ett fåtal kan komma att kritisera mitt tillvägagångssätt – men journalistik handlar inte om att undvika obehag. Den handlar om att ställa de frågor som andra inte vågar.
Min fråga var enkel:
Vita huset har nyligen pekat ut dig som ett säkerhetshot. Hur kombinerar du det med att arbeta med barn?”
Frågan var saklig, motiverad och ställd på allmän plats. Men i stället för svar blev jag angripen av en kvinna som ofredade mig och försökte ta min kamera. Hon lämnade sitt barn gråtande för att istället gapa om att allt var högerextrema lögner.
Det är just detta som är problemet: när människor med en historia inom våldsbejakande extremism vägrar svara på relevanta frågor, och när deras anhängare försöker kväsa granskning genom emotionella utspel. Barn ska inte användas som mänskliga sköldar för att skydda vuxna från journalistiska frågor.
Barn kommer, vare sig man vill eller inte, alltid att förknippas med sina föräldrars handlingar. En känd – eller ökänd – förälder formar omgivningens bild av barnet långt innan det hunnit skapa sitt eget rykte. Det är orättvist, men ofrånkomligt.
Som journalist följer jag de pressetiska reglerna. Jag låter den utpekade parten komma till tals, filmar på allmän plats och publicerar inte identifierande bilder på barn som inte har med reportaget att göra. Mitt uppdrag är att granska – inte att skapa obehag.
Det finns ett tydligt mönster: när högerextrema miljöer granskas sker det med full kraft, men när det gäller våldsbejakande vänsterextremism råder en kompakt tystnad. Skulle en nazist träna barn i ett svenskt fotbollslag hade mediedrevet varit omedelbart. Men när det handlar om en vänsterextremist som fått ett nytt liv i Sverige är det plötsligt ingen som vill ta i frågan.
Christian Peterson





Klokt resonerat.
Bra Christian 👍👏👏💪👊🇸🇪🇸🇪🇸🇪