Aktivist inom SUF Uppsala

Sixten Sandqvist (20040617) tillhör den yngre generationen i Uppsalas vänsterextrema miljö.

Han är medlem i Syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF, och har genom organisationen deltagit i de olagliga tältockupationerna i Engelska parken, som genomfördes till stöd för Gaza.

Men SUF:s verksamhet i Uppsala stannar inte vid tältläger och manifestationer.

Lokalavdelningen har profilerat sig genom en synnerligen aggressiv retorik mot polisen. Aktivister från gruppen har bland annat fotograferats med en banderoll med budskapet:

”I wanna kill cops until I die.”

Mellan SUF och terrorstämplade AFA finns dessutom en tydlig och återkommande överlappning.

Aktivister rör sig sömlöst mellan olika delar av den autonoma vänstern, där gränsen mellan opinionsbildning och våldsam aktivism är flytande. Utåt kan grupperna bära olika namn och organisatoriska etiketter. På gatan suddas dessa gränser ut när maskerade aktivister samlas i det ansiktslösa ”svarta blocket”.

Sixten Sandqvist är ett konkret exempel på denna överlappning.

Källor bekräftar att Sandqvist 2025 deltog maskerad i AFA:s attack mot en fotbollsmatch i Aspudden. Där ingick han i den grupp som, under ledning av Joel Bjurströmer Almgren (19790118), gick till angrepp mot personer som de uppfattade som högerextremister.

Kopplingen till AFA framträder även på andra sätt.

Sandqvist har själv visat sin anknytning till nätverket genom att posera med AFA Uppsalas symbol i sociala medier. När polisen senare gick igenom hans tillhörigheter påträffades dessutom AFA:s propagandamaterial.

Samtidigt hade Sandqvist planer på ett helt annat liv.

Han skulle flytta till Jönköping för att studera och samtidigt fortsätta sin bandysatsning i Jönköpings Bandyklubb.

Men flytten blev aldrig av.

Efter en längre sjukhusvistelse tvingades Sandqvist lägga planerna på is. Han kunde varken påbörja studierna eller fullfölja satsningen på bandyn.

Skadegörelse mot konservativa och nationalister

Sixten Sandqvist nöjer sig inte med att öppet visa upp sin våldsbejakande ideologi.

Han omsätter den också i handling – och dokumenterar själv resultatet.

På TikTok har Sandqvist publicerat videoklipp där han vandaliserar valaffischer för det nationalistiska partiet Alternativ för Sverige i Uppsala.

Han har också stoltserat med bilder på den konservativa studentföreningen Heimdals vandaliserade dörr.

En ”utopi”, enligt Sandqvist.

För Heimdal har attackerna blivit en återkommande del av vardagen. Under de senaste åren har vänsterextremister utsatt föreningens lokal för omfattande skadegörelse, åtminstone en gång i månaden.

Greps med cannabis och terrorpropaganda

Den 5 augusti 2023 befann sig Sandqvist på en gångbro över Råbyvägen i Uppsala. Där bestämde han sig för att lämna ett eget avtryck genom att klottra på brons räcke.

Men han hade otur med publiken.

En ledig polis råkade bevittna skadegörelsen och noterade Sandqvists signalement. Uppgifterna fördes vidare och kort därefter kunde han gripas på Uppsala centralstation.

Då gjorde polisen ytterligare fynd.

Bland Sandqvists tillhörigheter fanns stora mängder propagandamaterial från AFA. Han bar dessutom på 1,11 gram cannabis.

Read more

Far-right youths form supporters’ group

It was supposed to be an ordinary Monday night match in Sweden’s Division 4.

IFK Aspudden-Tellus hosted IFK Tumba at Aspuddens IP on April 21, 2025. It was hardly the kind of match that should have required any significant police presence.

But behind the scenes, a political conflict had begun to develop around the small football club.

Since the spring of 2023, a group of teenagers had formed a far-right supporters’ group around the club, making a point of spreading Nazi messages in the stands and on social media.

Eventually, the club’s management reacted. Shortly before matchday, the club questioned the group’s use of both the club itself and its crest.

What they could hardly have anticipated was what awaited them.

Older activists from the neo-Nazi Active Club Sweden movement also showed up for the match.

Among them were Gustav Blomberg and another leading figure in the Stockholm-based White Boys chapter of Active Club. The latter would later be sentenced to several years in prison following the widely publicized night of violence last year.

But they were not alone.

At the same time, another group was making its way toward the football pitch.

Far-left extremists mobilize

Activists from Sweden’s Antifa cell “Antifascist action, AFA” also arrived at the scene.

Sources who were present describe how around ten people, unknown to the regular attendees, suddenly appeared at the football ground. Several were masked and armed with glass bottles, paving stones and pepper spray.

Among them was Antifa activist Joel Bjurströmer Almgren (19790118), a veteran of the militant left with a long history of serious criminal offenses. In 2014, he was convicted of attempted manslaughter following a knife attack during the Kärrtorp riots. More recently, he also served two years in prison for his connections to an Antifa weapons cache in Stockholm.

Now, he was fresh out of prison.

Almgren himself claimed that he had only gone there for a “demonstration against the far right.” Antifa activist Nadim Baalbaki (19910126) gave a similar explanation.

But there would be no football.

The match had not even begun when the violence erupted. Around 20 people became involved in the brawl.

“The next second, I’m on the ground”

In the middle of the chaos stood a 16-year-old boy.

He regularly went to Aspuddens IP to watch football. That day, he was supposed to meet a friend.

Everything happened quickly. Shortly after he noticed around ten people dressed in dark clothing, Joel Bjurströmer Almgren appeared.

According to the boy, Almgren angrily shouted “you” at him. He replied, “yes.”

The boy identified Almgren as the person who struck first. He fell to the ground.

There, several people, including Almgren, continued punching and kicking him. For 30 to 45 seconds, the boy lay curled up in the fetal position, trying to protect his head with his arms, while the far-left extremists attempted to get at his valuables.

A police officer witnessed the assault from a distance of 40 to 50 meters.

Then came the bottle

But the violence did not end with the attack on the teenager.

The Active Club activists tried to intervene. In court, Gustav Blomberg described seeing a person lying on the ground while around ten people punched and kicked him.

Blomberg moved closer.

Then came the bottle.

According to Blomberg’s testimony, Almgren tried to strike him with a glass bottle. He managed to duck.

Seconds later, Blomberg saw Almgren instead strike another Active Club activist in the back of the head with the bottle. The blow caused wounds to the head and a hematoma around the nose.

Then people began to disappear.

Most of the far-left extremists managed to leave the scene before police reinforcements arrived. One of them was Sixten Sandqvist (20040617) from Uppsala.

Bjurströmer Almgren, however, did not get away.

When police arrested him at the scene, his hands were bloody. He immediately requested to be represented by attorney Linus Gardell of Lewis Langley, a law firm that has become a recurring choice among far-left extremists.

Police later also detained Baalbaki.

Withdrew his testimony

When one of the Active Club activists was later questioned in district court, his memory had suddenly become considerably worse.

He could no longer remember whether he had even been at the scene. He did not remember being struck with a bottle. He even dismissed his own police report, a detailed interview spanning several pages, as something that “sounded like a counter-report.”

Why his memory suddenly failed him is, of course, something we can only speculate about.

One possible explanation is the classic “honor among thieves” found in hooligan and criminal circles: you settle matters with violence and do not run to the police when you yourself get beaten up.

The same code of honor has hardly characterized the far left.

When Antifa activist Rebecka Roos (19890625) and her associates themselves lost the upper hand after attempting to attack their opponents, for example, they went to the police and reported them.

Almgren: I didn’t hit anyone

Joel Bjurströmer Almgren denied both the assault on the 16-year-old and the bottle attack. During police questioning, he answered “no comment” to virtually every question, in line with the defense strategy Antifa recommends to its activists.

In district court, however, he was considerably more talkative.

Almgren admitted that he had seen the teenager lying on the ground with more than five people around him, but claimed that he himself had not taken part in the assault.

He also denied the bottle attack. Almgren explained the bloody injuries to his hand by claiming that police had forced him to the ground amid broken glass.

The district court did not accept his explanation.

The 16-year-old’s identification of Almgren was deemed reliable and was supported by several witness accounts.

The same applied to the bottle attack. The witness testimony, together with Almgren’s bloody hands at the time of his arrest, led the district court to conclude that he was the perpetrator.

He was sentenced to one year in prison for two counts of assault. Almgren was also ordered to pay SEK 33,000 in damages to the teenager: SEK 30,000 for violation of his personal integrity and SEK 3,000 for pain and suffering.

But it did not end there.

When Almgren committed the offenses, he was still on conditional release from his previous prison sentence for a serious weapons offense.

The district court therefore revoked the remaining 244 days of his conditional release.

Nadim Baalbaki acquitted

Nadim Baalbaki, on the other hand, was acquitted.

He too had been identified following the incident, but the district court found the identification too uncertain. It was based largely on social media images examined after the fact, rather than a reliable identification at the scene.

The prosecutor had therefore failed to prove that Baalbaki had participated in the assault, and he was acquitted.

Christian Peterson

Comments are not reviewed in advance by the editorial team and do not constitute editorial content. You are solely legally responsible for what you write in the comments section.

Högerextrema ungdomar skapar supportergrupp

Det skulle bli en helt vanlig måndagsmatch i division 4.

IFK Aspudden-Tellus tog emot IFK Tumba på Aspuddens idrottsplats den 21 april 2025. En match som knappast borde ha krävt någon större polisbevakning.

Men bakom kulisserna hade en politisk konflikt börjat växa kring det lilla fotbollslaget.

Sedan våren 2023 hade en grupp tonåringar bildat en supportergrupp kring klubben, där de gjorde en grej av att sprida högerextrema och nazistiska budskap på läktaren och i sociala medier.

Till slut reagerade klubbledningen. Kort före matchdagen ifrågasatte föreningen hur gruppen använde både klubben och dess klubbmärke.

Vad de knappast kunde ana var vad som väntade.

Till matchen dök nämligen även äldre aktivister från den nazistiska Aktivklubbmiljön upp.

Bland dem fanns Gustav Blomberg och en annan ledande person inom Stockholmsavdelning White Boys. Den senare skulle sedermera dömas till flera års fängelse efter den uppmärksammade våldsnatten i förra året.

Men de var inte ensamma.

Samtidigt var en annan grupp på väg mot fotbollsplanen.

Vänsterextremister kraftsamlar

Dit kom också aktivister från Antifascistisk aktion, AFA.

Källor på plats beskriver hur ett tiotal för de vanliga besökarna okända personer plötsligt dök upp vid fotbollsplanen. Flera var maskerade och beväpnade med glasflaskor, gatstenar och pepparspray.

Bland dem fanns AFA-aktivisten Joel Bjurströmer Almgren (19790118), en veteran inom våldsvänstern med en lång historia av grov brottslighet. År 2014 dömdes han för försök till dråp efter en knivattack under Kärrtorpskravallerna. Nyligen hade han dessutom avtjänat två års fängelse för grovt vapenbrott.

Nu var han ute igen.

Almgren hävdade själv att han bara hade kommit dit för en ”manifestation mot högerextrema”. AFA-aktivisten Nadim Baalbaki (19910126) lämnade en liknande förklaring.

Men någon fotboll blev det aldrig.

Matchen hann inte ens börja innan våldet bröt ut. Omkring 20 personer drogs in i slagsmålet.

”I nästa sekund ligger jag ner”

Mitt i tumultet stod en 16-årig pojke.

Read more

Förra veckan var jag på semester.

Valet var över och jag hade bestämt mig för att ta en välbehövlig paus efter en valrörelse där jag arbetat ganska intensivt, inte minst tillsammans med Riks.

Så där satt jag i en solstol.

Sol. Hav. Två mojitos in.

Sådant som normala människor gör för att koppla bort arbetet.

Själv tog jag upp mobilen och sökte på mitt eget namn på Bluesky för att se vad begåvningsreserven hade skrivit om mig just den dagen.

Naturligtvis var de arga.

Det fyller mitt hjärta med någon sorts märklig värme. Att känna en viss tillfredsställelse över att vänsteraktivister man aldrig träffat återigen lyckats bli upprörda bara av ens existens.

ETC har under de senaste åren ägnat spaltmeter åt mig. De har beskrivit mig som högerextrem, återkommande misstänkliggjort mitt samarbete med Riks och framställt mina journalistiska metoder som uttryck för högerextremism och ett hot mot demokratin. Samtidigt har de beskrivit mig som mycket inflytelserik.

Men efter ett antal dagar på Capri hade jag varit borta från den svenska verkligheten tillräckligt länge för att börja längta tillbaka till den.

Och då kom jag på en sak.

Ett par månader tidigare hade jag begärt ut ETC:s aktieböcker.

Jag vecklade upp datorn.

Sedan började jag gå igenom det material som vi redan hade lagt in i ett kalkylark. Namn efter namn. Aktieägare efter aktieägare. Personer, bolag och organisationer.

Vilka är de?

Vilka politiska sammanhang förekommer de i?

Ganska snabbt började ett mönster framträda. Där fanns förmögna vänsteraktivister och kopplingar till den socialdemokratiska sfären.

Väl tillbaka i Sverige började jag ringa.

Frågan var särskilt relevant eftersom samma tidning under lång tid själv gjort finansieringen bakom högerns medier, opinionsbildare och tankesmedjor till ett återkommande stridsfråga.

Tidigare i år skrev deras chefredaktör Andreas Gustavsson:

“Jag är av uppfattningen att det i högsta grad är relevant vem eller vilka som finansierar medier. Follow the money.”

Bra.

Då är vi överens.

Follow the money.

När ETC förstod vad jag höll på med kom reaktionen omedelbart.

Att ringa aktieägare och fråga varför de investerat i en tidning beskrevs nu som ett sätt att skrämma “engagerade människor”.

Gustavsson lanserade också teorier om att mitt arbete egentligen skulle vara en ett beställningsjobb från SD.

Mathias Wåg, grundare av den vänsterextrema terroristorganisationen AFA beskrev min min granskning som ett “allvarligt hot mot pressfriheten”.

Granskningen hade knappt hunnit publiceras innan försvarspositionerna intogs.

Och det väckte reaktioner från flera håll på högerkanten.

Henrik Jönsson skrev att hans investerare valt anonymitet just för att slippa vad han beskrev som häxjakt från bland annat ETC.

Henrik Sjögren på tidningen Fokus började plocka fram exempel på alla de gånger ETC själva granskat finansieringen av högermedier.

Moderaten Lars Beckman lyfte i sin tur ETC:s ekonomiska särställning som mottagare av mediestöd, vilket ger dem en orättvis konkurrensfördel gentemot medier som finansieras av sina läsare.

Den nationalistiske opinionsbildaren Jeff Ahl påtalade det flagranta i att man inte skulle få granska en publikation som gång på gång misstänkliggjort barnrättskämparna hos Dumpen och dessutom publicerat barnpornografi.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Många har frågat mig hur vänsterextrema ETC fortfarande kan få 13 333 914 kronor i mediestöd.

Tidöregeringen gjorde om systemet 2023 för att främja lokal och regional journalistik.

Flera av mina källor i regeringsunderlaget trodde då att bidragsregnet över vänsterns propagandister äntligen var över.

Så blev det inte.

En gummiparagraf för medier som anses vara ”av särskild vikt för mediemångfalden” öppnade skattkistan.

Och i den nya mediestödsnämnden satt bland annat en tidigare chefredaktör för Sveriges kommunistiska partis tidning.

Krånglade in i det sista

Nytt mediestöd träder i kraft

Historien börjar 2023.

Det gamla presstödet skulle göras om från grunden.

Regeringen presenterade propositionen Ett hållbart mediestöd för hela landet. Den gamla presstödsmodellen, där man räknade tidningsupplagor och som i olika former hade funnits sedan 1970-talet, skulle ersättas av ett nytt och mer teknikneutralt regelverk.

Den 1 januari 2024 trädde det nya mediestödet i kraft.

Då slogs det fast att mediestödet i första hand skulle främja lokal och regional nyhetsförmedling.

Det gamla presstödet hade under många år varit en ekonomisk livlina för vänstergrupper som skapat sig en tidning för att i första hand försörja sina aktivister. Bland exemplen fanns trotskistsekten Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv, vänsterextrema Syndikalisternas Arbetaren och inte minst bidragskoncernen ETC.

Det fanns inget regeringsbeslut där det stod att ”extremvänstern ska bli av med sitt stöd”.

Men enligt personer med insyn som jag talade med då var detta en förväntad konsekvens av omläggningen av mediestödet.

Först kom de hårda kraven

Det nya systemet bygger på en rad tydliga trösklar. Och flera av dem är tämligen enkla att kontrollera.

För lokala och regionala nyhetsmedier ställs konkreta krav på publik, publiceringstakt, redaktionellt innehåll och bemanning.

• Mediet ska ha minst 3 000 regelbundna användare – eller 1 500 betalande prenumeranter.

• Det ska publicera minst 45 utgåvor eller publiceringar per år.

• Minst 45 procent av mediets totala innehåll ska vara redaktionellt.

• Av det redaktionella innehållet ska dessutom minst 45 procent vara egenproducerat.

• Den som söker allmänt redaktionsstöd måste ha minst två redaktionella årsarbetskrafter.

• Därtill krävs minst 750 000 kronor i stödgrundande redaktionella kostnader.

• För textbaserade medier finns ytterligare ett krav: en viss redaktionell volym. För digital text handlar det exempelvis om minst 2,25 miljoner tecken per år.

• För ljud och rörlig bild mäts omfattningen i stället i tid. Där krävs minst 2 700 minuter redaktionellt innehåll per år.

• Om bevakningsområdet har färre än 20 000 invånare kan publikkravet i vissa fall i stället beräknas som en andel av befolkningen.

Antingen når mediet upp till kraven – eller så gör det inte det.

Gummiparagf öppnar skattkistan

Men sedan kom gummiparagrafen som åter öppnade statens skattkista för ETC.

Trots det uttalade fokuset på lokal och regional journalistik kunde även nationella medier, helt utan lokal förankring, fortfarande få statligt stöd.

Det krävdes bara att tidningen bedömdes vara:

”…av särskild vikt för mediemångfalden”.

För vad betyder egentligen ”särskild vikt”?

Hur mycket mångfald krävs?

Vem avgör hur viktig en tidning måste vara?

Tidigare satt ledamöter nominerade av riksdagspartierna i Presstödsnämnden. Bedömningen handlade i huvudsak om huruvida medierna uppfyllde objektiva kriterier.

Sedan gjordes systemet om.

Regeringen sade att de ”partipolitiska inslagen” skulle bort. I deras ställe kom sju så kallade ”opolitiska experter” i den nyinrättade Mediestödsnämnden.

Read more

I korta drag: vita, rika män långt över pensionsåldern.

Ganska långt från den mångfald ETC annars gärna förespråkar.

Med advokatjätten DLA Piper i ryggen försökte ETC förhala utlämnandet av sin aktiebok.

Men nu kan jag visa vilka förmögna vänsteraktivister som satsat 5 590 000 kronor i bidragskoncernen. Bland ägarna finns den socialdemokratiska trollfabriken Skiftet. En tung socialdemokrat har ensam investerat 510 000 kronor.

Vinstutrymmet vilar på statligt mediestöd. Sedan 2005 har man tagit emot mer än 405 miljoner kronor.

Slutligen låter jag socialdemokraten Jan Emanuel kommentera aktien:

”Det är ju någonting man vill skryta om när man sitter på sin hummermiddag på Söder och berättar om den här dyra hummern som är fiskad i Sverige på ett jätteetiskt och moraliskt sätt.”

Innehåll:

Krånglade in i det sista

• Skattebetalarna står för fiolerna

• Sluten aktiehandel

• Delgivningsman söker ”Jenny”

• Advokatjätte kopplas in

Trollfabrik och förmögna vänsteraktivister

• Vita män i pensionsåldern

• Skiftet: 50 000 kr

• Per Molander: 510 000 kr

• Hela aktieboken: 5 590 000 kr

• Investerarnas egna ord

En bra investering?

• Låg avkastning

• Svår att värdera

• Ägande utan inflytande

Jan Emanuel sågar ETC:s bidragsmodell

• Är vinstintresset grundproblemet?

• Långsiktigt sparande?

Krånglade in i det sista

Skattebetalarna står för fiolerna

Vänstertidningen ETC grundades redan 1978 av Johan ”Jenny” Ehrenberg (19570714). Sedan dess har Ehrenberg byggt upp en affärsmodell som i hög grad hålls vid liv med offentliga bidrag.

Mellan 2005 och 2026 har ETC mottagit över 405 miljoner kronor från Mediemyndigheten. Bara i år uppgick stödet till 13 333 914 kronor.

Samtidigt har verksamheten kunnat redovisa vinst, medan Ehrenberg själv hade en lön på över en miljon kronor förra året.

Mediestödet finns till för att stärka redaktionerna, möjliggöra fördjupande nyhetsrapportering och i förlängningen värna demokratin.

Det är här Ehrenbergs egen opinionsbildning blir intressant.

Han har i åratal angripit privata aktörer inom skola och omsorg och beskrivit vinstuttag som ett systemfel byggt för att gynna en liten minoritet.

Men när vinster uppstår i det egna skattefinansierade mediebygget tycks de principiella invändningarna vara betydligt färre.

Och glöm inte en annan detalj: ETC har tvingats betala tillbaka 8,4 miljoner kronor efter att ha ertappats med omfattande bidragsfusk.

Sluten aktiehandel

Enligt 5 kap. aktiebolagslagen är svenska aktiebolag skyldiga att föra en aktiebok över bolagets aktieägare och hålla den tillgänglig för allmänheten.

För de flesta publika bolag är det knappast särskilt dramatiskt. Aktierna är normalt anslutna till Euroclear och handeln sker på den öppna marknaden.

Men ETC har valt en helt annan modell.

Här räcker det inte med att kunna betala de 10 000 kronor som en B-aktie i Dagens ETC AB publik (559042-9352) kostar. Den som vill bli aktieägare måste först skicka in en ansökan via tidningens hemsida. Först därefter kan personen erbjudas möjligheten att köpa aktier.

I praktiken innebär det att ETC själv kontrollerar vilka som släpps in i ägarkretsen.

Och just därför blev aktieboken intressant för mig.

Vilka är de hängivna och kapitalstarka vänsteraktivister som släppts in som delägare?

Delgivningsman söker ”Jenny”

Jag tänkte inte lämna något åt slumpen.

Därför anlitade jag direkt en auktoriserad delgivningsman för att personligen delge Johan Ehrenberg min begäran om att få ta del av aktieböckerna. På så sätt skulle han inte vid en eventuell domstolsprövning kunna hävda att han inte kände till min begäran.

Delgivningsmannen tog sig till Ehrenbergs bostad på Södermalm i Stockholm.

Men där tog det stopp.

När han kontaktade bostadsrättsföreningen vägrade de att släppa in honom. Någon personlig delgivning blev det alltså inte.

Jag bytte taktik.

I stället skickade jag begäran via mejl och gjorde samtidigt klart vad nästa steg skulle bli om aktieböckerna inte lämnades ut: en ansökan om domstolföreläggande förenat med företagsbot.

Då började det plötsligt röra på sig.

Advokatjätte kopplas in

Jag hänvisades vidare till Elise Hjelmeland från DLA Piper, en global affärsjuridisk advokatbyrå som arbetar med bland annat företag, investerare, banker och större organisationer.

Att skicka aktieböckerna digitalt ville man inte göra.

I stället bjöds jag in till byråns kontor vid Sergels torg i Stockholm, där jag skulle få fotografera handlingarna på plats.

Vid det första besöket tog jag därför med mig en jurist som övervakade processen för att säkerställa att allt gick rätt till.

Det gjorde det inte.

I handlingarna som presenterades saknades ägarnas fullständiga personnummer. Besöket kunde därför inte avsluta saken. Jag tvingades boka en ny tid.

När jag återvände för andra gången var problemet fortfarande inte åtgärdat.

Ännu ett besök krävdes.

Först vid mitt tredje besök fick jag tillgång till samtliga handlingar.

Förmögna vänsteraktivister och socialdemokratisk trollfabrik

När jag till slut fick tillgång till de kompletta aktieböckerna kunde jag börja kartlägga vilka som faktiskt har köpt aktier i ETC.

Resultatet ger en ganska tydlig bild av ägarkretsen.

Vita män i pensionsåldern

Aktieböckerna omfattar 575 privatpersoner och ytterligare sju organisationer som tillsammans investerat 5 590 000 kronor.

Nästan två av tre aktieägare är män.

Men den tydligaste skevheten finns i åldersfördelningen.

Majoriteten är mellan 65 och 79 år, och drygt tre av fyra kartlagda aktieägare är 65 år eller äldre.

Den yngsta, David Alexanderson (19990830), är 27 år. Den äldsta, Elvy Westerberg (19320901), är 94 år.

Även namnfördelningen ger ett påfallande homogent intryck. Svenska och andra europeiskt präglade namn dominerar tydligt.

Den mångfald som ETC så ofta lyfter fram som samhällsideal lös med sin frånvaro.

Ett antal av aktieägarna sticker ut genom sina tunga positioner inom socialdemokratin. Här finns en person med bakgrund i Regeringskansliet, men också profiler från vänsterns bredare nätverk av propagandister.

Skiftet: 50 000 kr

Bland aktieägarna dyker också den socialdemokratiska trollfabriken Skiftet (802461-8087) upp.

Organisationen har köpt fem aktier i ETC till ett värde av 50 000 kronor. Grundaren Robin Zachari (19820514) har dessutom själv investerat ytterligare 10 000 kronor.

Organisationen, som hade tio anställda 2024, har gjort sig känd genom aggressiva och påkostade reklamkampanjer riktade mot högern och för ökad invandring till Sverige. Desinformation som likställer Liberalerna med nazisterna förekommer ofta.

Och finansieringen kommer från flera håll.

Skiftet har visserligen egna betalande medlemmar, men har samtidigt tagit emot stora belopp från LO-förbundet Seko.

Miljonbelopp har dessutom strömmat in från utländska NGO:er, där det bakomliggande ursprunget till finansieringen inte går att klarlägga.

Per Molander: 510 000 kr

En av dem som satsat allra mest är den socialdemokratiske profilen Per Molander (19501019). Han har köpt aktier i ETC för 510 000 kronor och är därmed den största enskilda privata investeraren.

Men Molander är betydligt mer än bara en tung aktieägare.

Under flera decennier har han rört sig mellan socialdemokratins innersta idépolitiska kretsar och några av världens mäktigaste globalistiska institutioner: Sida, Världsbanken, IMF, OECD och EU-kommissionen.

Han utsågs också till ordförande för Magdalena Anderssons Jämlikhetskommission där han försvarade massinvandring till Sverige.

Read more

När jag sökte partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist fick jag inget besked om partilinjen.

Riksdagskandidaten Eva Koch kallade min fråga ett ”övergrepp”.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Med dold kamera besökte vi Imam Ali-moskén i Järfälla och ställde frågan till kvinnorna där.

Budskapet var tydligt:

Gå till imamen. Inte till polisen.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Han kunde inte utvisas eftersom han riskerade militärtjänst i hemlandet.

När barnrättsaktivisten Jonathan Alfén slog larm valde åklagaren att åtala honom för grovt förtal.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Frontfiguren Ali Hajar var däremot fåordig när jag söker honom för en kommentar.

Föreningen bakom moskébygget söker öppet utländsk finansiering och anser att sharia står över svensk lag.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Ändå fortsätter han att dyka upp bland barnen, trots 15-årsgränsen.

När jag sökte honom för att få svar började han istället vissla och Faranak Ahmadmokhberi började uppträda aggressivt. Faranak Ahmadmokhberi sitter som nämndeman för Vänsterpartiet i förvaltningsrätten i Uppsala och arbetar på Arbetsförmedlingen samtidigt som hon kombinerar sitt statliga jobb med eget arbete i enskilda firman Changeyourlife.se som sysslar med “healing”.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Med bara dagar kvar till valet får jag ständigt frågan: Vad ska jag rösta på?

För mig avgörs valet inte bara av vem som säger rätt saker, utan av vem som faktiskt har förmågan att omsätta dem i verkligheten. Politik handlar trots allt inte om att vinna debatten, utan om att förändra samhället.

Här är min genomgång av alternativen, deras styrkor och svagheter och hur jag resonerar inför mitt eget val.

Vad tycker jag om AFS?

Alternativ för Sverige granskade jag efter EU-valet. Jag gick igenom partiets historia, ekonomi, organisation och interna styrelsedokument. Mycket av den kritik jag riktade mot partiet då står jag fortfarande fast vid.

För full transparens bör läsaren känna till att jag själv kandiderade för AFS i det föregående riksdagsvalet för fyra år sedan.

Det gav mig erfarenheter från insidan. Men när jag senare granskade partiet valde jag medvetet att hålla mig till sådant jag själv hade upplevt och sådant som gick att belägga. Jag hade kunnat publicera interna chattar och skvaller, men det gjorde jag inte.

Förlegade valfrågor

AFS av i dag är på flera sätt ett annat politiskt projekt än det parti som lanserades 2018.

När partiet bildades profilerade det sig i stora och lättbegripliga frågor: massdeportationer, tjänstemannaansvar, platt skatt, upprustning av försvaret, en välfärd reserverad för medborgare och ett svenskt utträde ur EU.

Sedan dess har spelplanen förändrats. Flera frågor som för bara några år sedan befann sig långt utanför den etablerade debatten diskuteras numera öppet inom högern.

Själv anser jag att Sverige behöver en betydligt större återvandring än vad den etablerade politiken hittills varit beredd att genomföra. Min bedömning är att omkring en miljon utlänningar på sikt skulle kunna lämna Sverige genom frivillig och tvingad återvandring samt förändrade ekonomiska incitament för personer som saknar långsiktig anknytning till landet.

För stort fokus på utrikespolitik

Det intressanta med dagens AFS är därför inte bara vad som står i partiprogrammet, utan vad partiet väljer att lägga fokus på.

Under senare år har Gustav Kasselstrand allt tydligare profilerat sig i internationella konflikter. Israel och Palestina. Iran. Ukraina. Ryssland. Geopolitiken har fått en betydligt mer framträdande roll.

Det har gett honom uppmärksamhet.

Det nya medielandskapet gynnar politiker som formulerar skarpa ståndpunkter i frågor där stora delar av etablissemanget uppfattas säga ungefär samma sak. Poddar, Youtube-kanaler och andra oberoende medier gör att en partiledare långt utanför riksdagen kan nå en publik som hade varit närmast otänkbar för tio år sedan.

Men uppmärksamhet är inte samma sak som röster. Det såg vi tydligt i valet 2018, då AFS hade fler följare i sociala medier än många av riksdagspartierna.

Jag bryr mig personligen betydligt mindre om de ändlösa konflikterna i Mellanöstern än om problemen här hemma. Sverige har tillräckligt att hantera, och jag har svårt att se utrikespolitiken som den fråga som ska bära ett litet parti hela vägen in i riksdagen.

Mer bekymmersam är vad jag uppfattar som en alltför Rysslandsvänlig hållning inom delar av partitoppen. Roger Richtoff har hyllat Putin, medan Mikael Jansson har beskrivit Ryssland som ”oskyldigt” när han diskuterat landets roll i Ukrainakriget.

SD:s soptipp

AFS har dock ett betydligt större problem.

Sverigedemokraterna.

SD har redan gjort den resa som AFS försöker göra. Partiet sitter i riksdagen, har kommunala mandat över hela landet och ett omfattande organisatoriskt maskineri.

AFS saknar detta. Det påverkar också vilka människor partiet lyckas rekrytera.

Alltför ofta har AFS fungerat som en politisk uppsamlingsplats för personer som av olika skäl inte längre har någon framtid inom Sverigedemokraterna. Där uppstår ett dilemma. Ett litet parti behöver profiler med erfarenhet och förmåga att skapa uppmärksamhet, men rekryterar man människor som redan har bränt sina broar inom ett större parti följer ofta det gamla grälet med på köpet.

Jag har sett det på nära håll.

Ett exempel är Gustav Pettersson, som placerades på plats 14 på en av partiets riksdagslistor, en potentiellt valbar placering om AFS hade tagit sig över fyraprocentsspärren.

Pettersson hamnade senare i konflikt med Kasselstrand och läckte privata meddelanden mellan dem till Expressen.

Pettersson hade ombetts lämna SD redan 2019 efter problem kopplade till hans drogmissbruk. Han hade också försökt iscensätta ett självmordsförsök för att skrämma bort en socialsekreterare, som han senare misshandlade. Väl i handbojor fördes Pettersson till psykakuten.

Kasselstrand kände väl till Petterssons bakgrund och lät honom därför inte kandidera i föregående val, men gav honom en andra chans i det här valet.

För mig är den centrala frågan därför inte Petterssons senare illojalitet.

Frågan är hur en person med den bakgrunden hamnar så högt på en riksdagslista med motiveringen att han ”hjälper till mycket”.

Här finns också en lärdom från Sverigedemokraternas långa väg till riksdagen.

SD byggde lokalt. Kommunförening efter kommunförening. Val efter val. Mandat efter mandat. Partiet lärde sig det tråkiga politiska hantverket: möten, motioner, budgetar, kommunfullmäktige, medlemsvärvning och organisation.

Det var inte glamoröst.

AFS har haft betydligt svårare att göra samma resa. Där ligger, enligt min mening, partiets verkliga problem.

Jag ser många unga människor på AFS torgmöten. Jag ser entusiasmen och människor som applåderar Kasselstrand när han säger sådant de upplever att andra politiker inte vågar säga.

Med det sagt finns det också många fina människor i AFS, och jag hade knappast gråtit mig till sömns om partiet faktiskt nådde framgång.

Men ett parti byggs inte av applåder.

Det byggs av dem som stannar kvar när torgmötet är över. Som delar flygblad när kamerorna har slocknat. Som bildar kommunföreningar, sitter igenom tråkiga möten, skriver motioner, knackar dörr, värvar medlemmar och lär sig kommunpolitik.

Vi får se hur det går för AfS ungdomssatsning.

Medborgerlig samling?

Medborgerlig Samling har mycket av det som AfS saknar.

Bildade medlemmar. Fler vettiga kandidater. Människor som står på egna ben och inte behöver politiken för att försörja sig eller skapa sig en identitet.

Men det är också en del av MED:s problem.

De är helt enkelt inte lika kontroversiella. Därmed blir deras existensberättigande mindre tydligt och de tar heller inte samma plats i debatten.

Politiskt håller jag med om mycket av MED:s frihetsreformer på det ekonomiska området. Framför allt uppskattar jag ambitionen att skära ned statens utgifter. Det behövs fler som frågar vad vi faktiskt kan sluta betala för.

Lokalt blir MED ännu mer intressant.

Hade jag bott i Järfälla hade jag definitivt övervägt Fredrik Grufman. Han är något så ovanligt som en riktig vigilante-politiker: en person som själv går ut och granskar, ifrågasätter och driver frågor istället för att bara upprepa partiets centrala budskap.

Över huvud taget tycker jag att det finns större anledning att överväga småpartier i kommunpolitiken. De är ofta mindre toppstyrda och mer lokalt förankrade.

Örebropartiet?

Byggt nedifrån och upp

Örebropartiet och Markus Allard har, till skillnad från AFS, faktiskt lyckats bygga ett parti från grunden.

Man började där politik börjar på riktigt: lokalt.

I stället för att försöka lösa kriget i Mellanöstern eller kommentera varje geopolitisk konflikt koncentrerade man sig på Örebro och de frågor som faktiskt berörde människorna som bodde där.

Man grävde ned sig i de etablerade partiernas slöseri. Konstprojekt, skrytbyggen och politiska prestigeprojekt där notan hamnade hos skattebetalarna medan nyttan för vanliga medborgare saknades.

Allard gjorde dessutom något som svensk politik lider akut brist på: han lärde sig kommunpolitiken på detaljnivå.

Det är svårt att avfärda någon som en simpel populist när han står med handlingarna framför sig och kan peka på exakt vad politikerna har beslutat, vad det kostar och vem som får betala.

Populismens gräns

Nu har Örebropartiet tagit steget vidare och kandiderar även till riksdagen. Partiet har fått en större donation och satsar på att försöka vinna ett riksdagsmandat genom reglerna för valkretsmandat. Sakpolitiskt finns det också flera frågor där jag ligger nära partiet, inte minst när det gäller återvandring.

Men det som är Örebropartiets största styrka lokalt riskerar samtidigt att bli ett problem nationellt.

Markus Allard har byggt mycket av sin politiska plattform på konflikt.

Och visst. Det råder ingen brist på svenska politiker som förtjänar att få sina beslut synade.

Men den bistra verkligheten är att den som vill få igenom omfattande politiska förändringar också måste kunna samarbeta med dem som, i mina ögon, har varit med och förstört vårt land.

Det räcker alltså inte att vara skicklig på att avslöja makten.

Förr eller senare måste man kunna förhandla med den också.

Men med det sagt: Hade jag bott i Örebro läns valkrets hade jag övervägt att rösta på ÖP för att hjälpa dem över 12-procentsspärren.

Sverigedemokraterna?

Omläggningen av migrationspolitiken

Det går att kritisera SD för att migrationspolitiken fortfarande inte är så stram som den skulle behöva vara. Men det vore fel att påstå att ingenting har hänt.

Spårbytet är borta. Sedan den 1 april 2025 kan den som fått avslag på sin asylansökan inte längre använda arbete som en väg till uppehållstillstånd inifrån Sverige efter avslaget.

Vandelskravet har dessutom skärpts. Brister i levnadssätt och skötsamhet kan i fler fall få betydelse vid prövningen av om ett uppehållstillstånd ska beviljas eller återkallas.

Men SD vill gå längre.

Partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling har pekat ut ett faktiskt asylstopp som nästa stora steg. Med fria händer vill han använda EU-rättens undantagsbestämmelser för att Sverige ska sluta pröva asylansökningar. Den som ändå kommer hit ska enligt förslaget få stanna på ett asylboende tills personen lämnar landet.

Sedan kommer vad jag anser vara Tidöpartiernas kanske största migrationspolitiska misstag: medborgarskapen.

SD försökte få till ett moratorium för nya medborgarskap i väntan på de skärpta reglerna, men fick inte med sig de andra Tidöpartierna.

Under tiden fortsatte nya svenska medborgarskap att beviljas enligt regler som regeringsunderlaget självt ville skärpa.

Förra valet avgjordes med mycket små parlamentariska marginaler, så det är svårt att förstå varför man inte agerade tidigare.

Avfinansiering av skit

Även i bidragspolitiken har SD drivit på för omfattande nedskärningar.

Partiet har länge velat minska finansieringen till delar av studieförbundssystemet. Under mandatperioden har de statliga anslagen till studieförbunden skurits ned samtidigt som demokrativillkoren skärpts.

Det särskilda statsbidraget till organisationer bildade på etnisk grund har dessutom avskaffats.

Och sedan har vi Ibn Rushd.

SD hade i åratal krävt att statsbidragen till det muslimska studieförbundet skulle upphöra. 2024 beslutade Folkbildningsrådet, inom sitt nya bidragssystem, att Ibn Rushd inte skulle tilldelas någon andel av statsbidraget för perioden 2025–2027.

Systemet är tungrott

Finns ingen långsiktig vision

Det liberaldemokratiska system vi har byggt är inte bara tungrott. I mina ögon är det också orättvist och saknar en långsiktig vision.

Staten tar pengar från människor som arbetar och betalar skatt, för att sedan bygga en gigantisk apparat som delar tillbaka dem genom barnbidrag, subventionerade busskort, bostadsbidrag och ett ständigt växande lapptäcke av stöd och rabatter.

Däremellan står tusentals tjänstemän och administrerar cirkusen.

Men problemet är större än så.

Västerlandet har länge byggt sin politiska självbild kring en strävan efter jämlikhet, omfördelning och föreställningen att staten kan korrigera nästan varje skillnad mellan människor. Från den franska revolutionens jämlikhetsideal, via kommunismen och fram till den moderna välfärdsstaten har politiken alltmer kommit att handla om vem som ska få vad ur den gemensamma kassan.

Faktiska framsteg, sammanhållning och långsiktiga intressen har hamnat längre ned på listan.

Vi förvaltar det vi ärvt i stället för att bygga något större.

Det är lätt att rasa mot detta.

Betydligt svårare är det att förändra det.

Att utgå från verkligheten

Ett gammalt talesätt säger att det ibland är bättre att rida tigern än att försöka slåss mot den.

Detsamma gäller i politiken.

Den som gör varje kompromiss till en stridsfråga riskerar till slut att förlora möjligheten att påverka över huvud taget. Principfasthet är inte samma sak som strategi.

Read more

Kontaktförbud. Upprepade trakasserier. Hot om att bränna ned Svenskarnas hus.

Bakom den skämtsamma fasaden hos Björn Björkqvist, tidigare propagandachef för Nationalsocialistisk front, döljer sig en historia av aggressionsutbrott, hot och ett privatliv i spillror, kantat av rättsprocesser, kontaktförbud och förlorad vårdnad om samtliga fyra barn.

Nu kan jag berätta hela historien och publicera exklusiva videoklipp och röstmeddelanden som visar hur allt spårade ur.

Vem är Björn Björkqvist?

Björn Björkqvist (19790225) har hunnit göra en lång politisk resa.

Den började i Nationalsocialistisk front (NSF), där han avancerade till propagandachef. I en intervju med TV3 från 2008 förklarade Björkqvist varför de militaristiska uniformerna var så viktiga för rörelsen: de skulle hålla kufar och alkoholister borta.

Sedan försökte han ta steget in i den parlamentariska politiken.

I kommunalvalet 2010 kandiderade Björkqvist för Svenskarnas parti (SVP) i Färgelanda. Resultatet blev 51 röster. Det räckte inte till något mandat.

Åren gick. Organisationer försvann och nya projekt växte fram, men Björkqvist blev kvar i den nationalistiska rörelsen. Han började samarbeta med medieprofilerna och och blev en av rösterna i podcasten Motgift.

Nästa anhalt blev Vårdkasen (tidigare Det fria Sverige), en civilsamhällesorganisation baserad i Töreboda med ambitionen att bygga nationalistiska enklaver för likasinnade svenskar.

Björkqvist flyttade till Älgarås, i närheten av Svenskarnas hus, och fick ansvaret för Logik, föreningens förlagsverksamhet.

Utåt såg det ut som att livet lekte.

Vill elda upp Svenskarnas hus

2022 fick Björkqvist sparken från Logik förlag.

Vid det laget hade distributionen misskötts så allvarligt att beställda böcker inte skickades ut och han hade även struntat i att betala fakturor. Missnöjda kunder började till slut hota med polisanmälningar om bedrägeri.

Trots att Björkqvist inte längre arbetade kvar fortsatte han att kräva föreningen på tiotusentals kronor.

Den 27 september eskalerade situationen.

Björkqvist dök upp vid Svenskarnas hus och krävde betalning. Han hotade då med att bränna ned hela huset om han inte fick betalt.

Förlorat vårdnaden om samtliga barn

Svartheten i blicken

Björkqvist har fyra barn med tre olika kvinnor. De två äldsta är i dag vuxna. Med en annan kvinna har han ett barn i tonåren och med sin senaste partner en yngre pojke.

Gemensamt för familjekonstellationerna är att Björkqvist har förlorat vårdnaden om samtliga barn.

De gånger jag själv har träffat honom, bland annat på Bokmässan i Göteborg förra året, har han varit skämtsam, varm och lätt att prata med.

Men människor som kommit honom närmare beskriver en annan sida.

En av dem är den tidigare kollegan Dan Eriksson:

”Det bara kunde svartna för ögonen på honom. Så gör han elaka saker och sedan är det som att han kommer tillbaka till sitt vanliga jag. Han berättade en gång när vi drack ett glas vin att han hade låst in [ex-sambon] hemma så att hon inte skulle åka iväg.”

När jag frågar Eriksson varför han inte sett varningssignalerna tidigare förklarar han att kontakten länge huvudsakligen skedde på distans. De poddade tillsammans, men levde inte nära varandra.

Det förändrades efter flytten till Älgarås.

Sonen gömmer sig för sin far

Sommaren 2024 hade relationen med Björkqvists dåvarande sambo, som han har sin yngste son med, kraschat.

Sedan kom händelsen den 29 juni.

Exsambon berättade för polisen att Björkqvist olovligen tagit sig in i hennes bostad. I tingsrätten uppgav hon även att han utövat våld mot henne och kört in sin bil i trädgården. Barnen ska ha sett vad som hände. Därefter ville hon inte att Björkqvist skulle träffa deras son innan han sökt vård.

Socialtjänstens bedömning var också att pojken inte skulle ha något umgänge med sin pappa vid den tidpunkten.

En socialsekreterare beskrev sonen som ”uppskakad och påverkad”. Barnen hade vid flera tillfällen gömt sig under en filt när Björkqvist kommit dit. Socialsekreteraren ansåg dessutom att Björkqvist saknade barnperspektiv och inte kunde se hur hans beteende påverkade sonen.

Belägrade ex-sambons bostad

Sedan eskalerade konflikten.

När exsambon inte ville ha kontakt fortsatte Björkqvist att ringa och skicka meddelanden. Lappar dök upp på bilen och ytterdörren. Han började också återkommande uppehålla sig utanför bostaden.

Det handlade inte om några enstaka kontaktförsök.

I en tilläggsanmälan den 9 september uppgav exsambon att Björkqvist hade lämnat 24 röstmeddelanden. Hon beskrev hur han körde fram och tillbaka utanför huset och tutade, promenerade förbi och tittade in genom fönstren.

Vid ett tillfälle ska han ha satt sig på en närliggande lekplats och tittat mot huset i omkring 40 minuter.

Situationen blev enligt förundersökningen så pressad att exsambon inte längre vågade släppa ut barnen. Hon började till och med tänka på vilka skor hon tog på sig.

Om Björkqvist dök upp ville hon kunna springa därifrån.

Sonen drogs samtidigt in i konflikten.

Den 17 augusti hittade sonen en lapp på ytterdörren:

”Vad skulle du göra om någon kidnappade dina barn?”

Barnet blev enligt exsambon rädd för att själv bli kidnappat och vågade inte gå ut. Samma kväll dök Björkqvist upp igen och skrek att exsambon hade kidnappat hans barn. Barnen satt då under en filt i vardagsrummet.

När exsambon blockerade Björkqvist hittade han enligt hennes berättelse andra vägar. Han använde andra eller dolda nummer, lämnade röstmeddelanden och fortsatte att dyka upp i området.

Björkqvist förnekade inte kontakterna.

Inför tingsrätten medgav han att han skrivit meddelandena och lapparna, ringt samtalen och lämnat röstmeddelandena. Han medgav också att han befunnit sig utanför bostaden och sade att han sannolikt ringt ännu fler gånger än vad utredningen visade.

Den 18 augusti kom den mest dramatiska konfrontationen.

Björkqvist befann sig återigen utanför huset. Där tog han upp en sparkcykel, närmade sig ett fönster och måttade ett kast.

Därefter tog han sig in i bostaden, som han under rättegången beskrev som sin egen trots att han hade flyttat därifrån. Han blev handgripligen avvisad, varpå polisen anlände till platsen.

Tingsrätten dömde senare Björkqvist för ofredande.

Domstolen konstaterade att kontakterna varit oönskade och störande och att de kränkt exsambons frid på ett kännbart sätt. Påföljden blev 15 600 kronor i dagsböter. Björkqvist ålades dessutom att betala 16 200 kronor i skadestånd för att allvarligt ha kränkt exsambons personliga integritet.

Medicinering och självmordstankar

Kriminalvårdens personutredning förstärker bilden av en man med omfattande personliga problem.

Björkqvist berättade själv att han före medicineringen kunde drabbas av plötsliga aggressionsutbrott och gå från ”noll till hundra”.

Kriminalvården pekade på riskdrivande faktorer kring impulskontroll och känsloreglering och bedömde att det fanns ett övervakningsbehov. Själv uppgav Björkqvist att han behövde hjälp.

Även alkoholvanorna väckte frågor.

Ett AUDIT-test indikerade riskabla alkoholvanor. Björkqvist sade att han inte dricker särskilt ofta men att han, när han väl gör det, ”dricker ordentligt”.

Samtidigt har Björkqvist under de senaste åren publicerat flera inlägg i sociala medier där han uttryckt självmordstankar.

Även alkoholvanorna väckte frågor.

Ett AUDIT-test indikerade riskabla alkoholvanor. Björkqvist uppgav att han inte dricker särskilt ofta men att han, när han väl gör det, ”dricker ordentligt”.

Struntar i kontaktförbudet

Efter veckorna av oönskade kontakter meddelades Björkqvist kontaktförbud den 19 september 2024.

Han förbjöds att besöka, kontakta eller följa efter sin exsambo. Kontaktförbudet kom senare också att förlängas.

Men konflikten fortsatte.

Efter kontaktförbudet började Björkqvist enligt exsambons uppgifter i stället kontakta hennes nye partner.

I ett aggressivt röstmeddelande talar Björkqvist om att ”komma ut från kåken om 20 år”, säger att han inte har något att förlora och beskriver hur han tänker ”söndra” livet för människor i mannens närhet:

Din lilla jävla råtta. Ditt smutsiga jävla äckel. Du kommer få stå för vad du har gjort. Hoppas du fattar det. Jag har inte någonting att förlora. Jag har faktiskt bara saker att vinna egentligen. Som jag idag kan visa [sonen] när jag kommer ut från kåken om 20 år eller något. Han frågar, varför gjorde du det? Jag gjorde allt jag kunde. Jag gick alla jävla vägar som gick.

Det var den sista. Hoppas att du fattar vad det är du har gjort. Jag ska söndra alla jävla liv som finns i din närhet.

Jag ska få till att varenda människa som finns i din närhet Mår så jävla dåligt av att du finns. Det är min enda jävla målsättning för närvarande. Hoppas att du fattar det.”

Konfrontationen vid sonens skola

I december flyttade konflikten till sonens skola.

En morgon var exsambon och hennes nye partner där för att lämna barnen när Björkqvist körde förbi, vände tillbaka och stannade.

Sedan klev han ur.

Se video från händelsen nedan:

Read more

Utåt profilerar han sig som ”folkets man”, med krav på billiga hyresrätter och gratis kollektivtrafik.

Men på sociala medier hyllar Lundgren den terrordömde vänsterextremisten Patxi Ruiz, som mördade en konservativ politiker.

Lundgren är dessutom medlem i SAC, som står terrorstämplade Antifa nära och enligt Brottsförebyggande rådet ingår i den våldsbejakande vänstermiljön.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Yakira Pulido Moreno representerar Vänsterpartiet i Upplands Väsbys utbildningsnämnd.

Under ett valmöte igår mordhotade hon en 16-årig sverigedemokrat:

”Vet du vad man gör med nazister? Man dödar dem.”

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

En pappa som enligt sin psykoterapeut har “narcissistiska personlighetsdrag” tvingade sin fyraårige son att äta rått kött, berättade att chemtrails förgiftar himlen och lät barnet sova med en mystisk strålningsapparat under madrassen.

Min granskning visar hur socialtjänstens utredning av Jesper Johansson slutade med skyddsplacering, PTSD-diagnos och ett interimistiskt beslut om ensam vårdnad för Sanna Hill.

Vilka är föräldrarna?

Jesper Johansson (19830517) fick lämna Insikt24 efter en konflikt med den dåvarande chefredaktören om kanalens innehåll och redaktionella inriktning. Johansson ville i högre grad satsa på reportage om konspirationsteorier, däribland påståenden om så kallade chemtrails.

Efter avhoppet gick han vidare till SwebbTV. Inte heller där blev vistelsen långvarig innan parterna gick skilda vägar.

Sanna Hill (1991-08-21) blev redan som tonåring ett välkänt namn i den då mansdominerade nationalistiska miljön. Hon profilerades som politiker för det numera nedlagda Nationaldemokraterna och tog senare plats i styrelserna för både Nya Tider och Insikt24.

Nu säger hon sig ha lämnat det hon själv beskriver som “extremhögern”.

I en intervju med Dagens Nyheter berättar Hill att hon efter två decennier valt att bryta med miljön. Enligt henne var ett utbrett kvinnohat och konspirationstänkande de avgörande orsakerna till beslutet.

Att Hill väljer att lämna dessa kretsar är i sig knappast anmärkningsvärt.

Jag har själv ingen koppling till den rörelsen.

Däremot finns en fråga som intervjun lämnar obesvarad. Under många år har hon frivilligt umgåtts med och ingått nära relationer med en lång rad personer som varit psykiskt instabila eller levt i samhällets utkant. Den delen av historien berörs inte alls, trots att den utgör en betydande del av hennes egen resa genom den miljö hon nu tar avstånd från.

Domstolen fastställer skyddsplacering

Den 12 september 2025 förändrades allt.

Efter en akut bedömning beslutade socialtjänsten i Österåkers kommun att Sanna Hill och Jesper Johanssons fyraårige son omedelbart skulle placeras på skyddat boende tillsammans med sin mamma.

Jesper Johansson protesterade mot beslutet.

Förvaltningsrätten gav dock socialtjänsten rätt. När Johansson överklagade valde hovrätten att inte meddela prövningstillstånd, vilket innebar att skyddsplaceringen stod fast.

Bakom beslutet låg inte en enskild händelse.

Domstolshandlingarna innehåller en barnavårdsutredning på hundratals sidor. Under utredningen har socialtjänsten genomfört upprepade barnsamtal, intervjuat båda föräldrarna, hört förskolepersonal och andra referenspersoner samt gått igenom en tidigare utredning från 2023.

“Socialförvaltningens bedömning är att [sonen] just nu är i behov av det skydd och stöd som ett skyddat boende medför, vilket bäst tillgodoses genom att han vistas där tillsammans med mamma.”

I januari flyttade konflikten vidare till Södertörns tingsrätt.

Sanna Hill ansökte om ensam vårdnad om parets son. Om domstolen går på hennes linje förlorar Jesper Johansson den gemensamma juridiska vårdnaden och rätten att vara med och fatta beslut i frågor som rör barnet.

Tingsrätten har redan beslutat interimistiskt att Sanna Hill tills vidare ska ha ensam vårdnad. Den slutliga frågan väntas avgöras vid huvudförhandlingen senare i vinter.

Avskyn för sin egne far

En av utredningens mest centrala delar är barnsamtalen.

När socialsekreterarna träffade sonen använder de så kallade nallekort för att hjälpa honom beskriva sina känslor.

När han får frågan hur det känns att åka till mamma pekar han på den gladaste nallen.

När han får frågan hur det känns att åka till pappa säger han först att han känner sig som den ledsna nallen och berättar sedan att ingen av nallarna riktigt beskriver hur han känner sig. Han säger att han känner sig både ledsen och arg hos pappa.

Vid ett annat tillfälle berättar sonen att han tvingas äta rått kött hemma hos pappa.

När socialsekreteraren frågar vad som händer om han inte vill äta svarar han:

“Pappa blir argare och argare.”

Han fortsätter:

“Så arg att han spricker.”

När han beskriver sina egna känslor säger han:

“Så ledsen att jag spricker.”

Rått kött, strålningskräck

Socialtjänstens utredning handlar till stor del om om Jesper Johanssons syn på kost, sjukvård och allmänna konspirationstänkande.

Enligt Sanna Hill motsatte sig Johansson att sonen skulle vaccineras enligt det svenska barnvaccinationsprogrammet.

“I samtal med mamma berättar hon om pappas ovilja till vacciner och blodprov. Mamma hade gärna sett att [sonen] var vaccinerad mot vissa sjukdomar, till exempel röda hund och stelkramp. Mamma tycker det känns otryggt att [sonen] inte är vaccinerad mot stelkramp.”

Hill uppger också att Johansson sade nej till att sonen skulle få K-vitamin direkt efter födseln – en behandling som rutinmässigt ges till nyfödda för att minska risken för allvarliga blödningar.

Hon berättar vidare att hon blivit alltmer orolig över sonens kost hos pappan. Enligt Hill serverades barnet opastöriserad mjölk, rått kött och råa äggulor.

Liknande uppgifter kommer även från sonen själv. I barnsamtalen med socialtjänsten berättar han, enligt utredningen, att han får äta rått kött hemma hos sin pappa.

Utredningen beskriver också återkommande konflikter kring tandvård, dricksvatten och det som mamman uppfattade som konspirationsteorier. Hill uppger att Johansson berättat för sonen att flygplans kondensstrimmor innehåller gifter – den så kallade chemtrail-teorin – samtidigt som han motsatte sig fluortandkräm och inte ville att sonen skulle dricka vanligt kranvatten.

Hill beskriver dessutom en apparat som enligt henne användes regelbundet på sonen.

“Mamma berättar om att pappan har något under bäddmadrassen hemma … [sonen] får ligga på det hela tiden. [Han] kan berätta för mamma att det till exempel pirrar i kroppen efter att han legat mot plattan. … Ibland kan [sonen] ha den i åtta minuter vid huvudet. Mamma tycker inte det känns riktigt tryggt eftersom hon inte vet vad det är för typ av strålning och om det är hälsosamt för barn.”

Även förskolan beskriver återkommande konflikter.

En pedagog berättar att Jesper Johansson krävde att sonen skulle serveras glutenfri kost trots att personalen begärde ett läkarintyg. Enligt pedagogen lämnades i stället ett intyg från en alternativmedicinare som förlorat sin läkarlegitimation.

Till slut valde förskolan att ge barnet glutenfri mat för att få ett slut på konflikten.

När sonen vid ett tillfälle serverades ett knäckebröd som innehöll gluten reagerade Johansson, enligt pedagogen, mycket kraftigt.

Diagnosieras med PTSD

Men det som kanske sticker ut mest i handlingarna är sonens egen traumadiagnos.

Efter en omfattande utredning diagnostiserades han med posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) bedömde att diagnosen hade ett direkt samband med de våldshändelser som pojken berättat att han utsatts för.

Read more

Thomas Tegenfeldt gjorde karriär på att bedöma andras lämplighet, patientsäkerhet och etiska brister. Han var medicinalråd, avdelningschef för Socialstyrelsens behörighets- och patientsäkerhetsenhet, tillförordnad generaldirektör på Smittskyddsinstitutet och hög chef på Sveriges kommuner och regioner (SKR). Thomas Tegenfeldt greps på ett ökänt hotell i centrala Stockholm efter att ha köpt sex. Omkring tolv timmar därefter satt han på Operaterassen och föreläste för vård-Sveriges toppskikt om ledarskap, förtroende och bemötandet av utsatta kvinnor inom vården. Det här är en berättelse om hyckleriet på flera nivåer - och om det vänskapsnätverk av statligt “klägg” som skyddade honom efteråt.

En karriär byggd på att bedöma andra

Thomas Tegenfeldt var inte någon anonym läkare vars privatliv av en tillfällighet hamnade i tidningen. Han tillhörde under många år vård-Sveriges mäktigaste och mest offentliga tjänstemän. Hans meritförteckning är som en katalog över de positioner från vilken svensk sjukvård styrdes, granskades och tillrättavisades.

Efter åtta år som klinikchef Skellefteå lasarett blev Tegenfeldt 2001 chef för Socialstyrelsens regionala tillsynsenhet i Umeå. Därefter blev han chef för myndighetens enhet för behörighet och patientsäkerhet, biträdande chef för tillsynsavdelningen och sedan avdelningschef för hela hälso- och sjukvårdsavdelningen. Han hann också vara verksamhetschef inom Västerbottens läns landsting, avdelningschef vid Smittskyddsinstitutet och tillförordnad generaldirektör där. I augusti 2012 rekryterades han till Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, som sektionschef för hälso- och sjukvård.

Det var alltså en man med faktisk makt över andra människors yrkesliv. Som medicinalråd och chef för behörighet och patientsäkerhet uttalade han sig om vilka läkare som var farliga, vilka som borde anmälas och vilka som över huvud taget borde släppas in i yrket. Han representerade inte bara sin privata moral. Han talade med Socialstyrelsens auktoritet bakom sig.

Thomas Tegenfeldt har i åratal ingått i en liten mångårig grupp av höga ämbetsmän som konstant hållit ihop och hjälpt varandra till olika tjänster på statliga myndigheter. Så fort en av dem fått en hög tjänst på en myndighet har de andra likt en svärm kackerlackor rekryterats dit, ett informellt kotteri, eller “klägg” som man skulle beskriva den sortens vänskapskorruption idag. Den i gänget som kom att vara mest betydelsefull för Thomas Tegenfeldts karriär var Johan Carlson. Som chef för Socialstyrelsens tillsynsavdelning var Carlson hans överordnade när Tegenfeldt lyftes från den regionala tillsynen i Umeå till en central chefsbefattning 2007 och därefter blev biträdande avdelningschef. När Carlson 2009 lämnade Socialstyrelsen för posten som generaldirektör för Smittskyddsinstitutet dröjde det bara omkring ett år innan Tegenfeldt rekryterades och utsågs till avdelningschef på Carlsons nya myndighet. Det var alltså inte fråga om en enstaka anställning, utan om ett återkommande mönster där Carlson öppnade dörrar för Tegenfeldt och hjälpte honom vidare över myndighetsgränserna. Carlson framstår därmed som Tegenfeldts viktigaste karriärmässiga beskyddare i den statliga förvaltningen

Hotellrummet på Torsgatan

Knappt fyra år senare, den 28 november 2012, var det Thomas Tegenfeldt som blev föremål för polisens prövning. Då var han sektionschef för hälso- och sjukvård på SKL och ett välkänt ansikte utåt för svensk sjukvård.

Förundersökningen lämnar litet utrymme för omskrivningar. Kvinnan var född i februari 1992 och därmed 20 år gammal. Tegenfeldt, som just hade fyllt 55, hade hittat hennes annons på en eskortsida, ringt numret och avtalat ett möte klockan 20.30, adress Omena Hotel på Torsgatan i Stockholm. Priset: 2 000 kronor för 30 minuters oskyddat sex. Tegenfeldt betalade med fyra färska femhundralappar förberett ihopvikta, ett modus operandi han delar med vana sexköpare.

Tegenfeldt var inte ensamstående. Hans sambo var Ingela Gotthardsson, då kultur- och fritidschef i Haninge kommun och senare en profilerad kommunchef i Lycksele. Hon hade självfallet inget ansvar för hans handlande; uppgiften visar endast att sexköpet skedde parallellt med ett etablerat samboförhållande mellan två offentliga chefer som tillsammans hade ett mycket stort nätverk.

Spaningen bedrevs av Citypolisens prostitutionsgrupp och ärendet hanterades av polisens sektion mot människohandel. I patrullen ingick också en socialsekreterare från socialtjänstens prostitutionsenhet.

Utanför rum 512 hörde spanarna först en konversation, därefter rinnande vatten och sedan ingenting alls. När tystnaden tydde på att sexakten hade börjat fattade poliserna klockan 20.35 beslut om omedelbar husrannsakan. Poliserna rusade in och fann Tegenfeldt och den 20-åriga kvinnan helt nakna i sängen, kvinnan är ett år yngre än Tegenfeldts egen dotter. I polisrapporten antecknades uttryckligen att Tegenfeldt hade en ”kraftigt erigerad penis” som inte ens gick ner under första förhöret.

Tegenfeldt greps på plats och erkände omedelbart. Kvinnan visade polisen de fyra femhundralapparna: 1 500 kronor för samlag och ytterligare 500 kronor för oralsex utan kondom. Efter förhören inleddes förundersökningen formellt klockan 21.19 och samma minut beslutades om DNA-topsning där polisen tog ett salivprov för registrering i polisens DNA-register. På mindre än en timme hade en av vård-Sveriges högsta myndighetschefer gått från ett anonymt hotellbesök till att stå naken inför polisen, gripas, erkänna sexköpet och topsas för DNA.

Skyddades av Åsa Ekman på Socialstyrelsen

Också den adress Tegenfeldt lämnade till polisen är anmärkningsvärd. Han uppgav inte den gemensamma bostaden utan c/o Åsa Ekman på Frögatan i Solna. Ekman var en tidigare chefstjänsteman vid Socialstyrelsen, där Tegenfeldt själv hade haft flera ledande befattningar tillsammans med Åsa Ekman.

Förundersökningen innehåller ingen uttrycklig anteckning om varför Tegenfeldt dirigerade myndighetsposten rörande sexköpet via tidigare kollegan på Socialstyrelsen men det säger en hel del om kollegialiteten på bland högre tjänstemän inom staten som är villiga att skydda honom när han gripits för sexköp. Effekten är däremot uppenbar: handlingarna om sexköpet behövde inte skickas till den bostad han delade med Ingela Gotthardsson och dottern Anna Tegenfeldt. Adressvalet framstår därmed som ett led i att hålla gripandet utanför det gemensamma hemmet.

Den 14 december 2012 godkände han ett strafföreläggande för köp av sexuell tjänst och hoppades att ingen skulle få veta vad som hänt. Påföljden blev 50 dagsböter om 790 kronor, sammanlagt 39 500 kronor, samt 500 kronor till Brottsofferfonden. Ett godkänt strafföreläggande ersätter en domstolsförhandling och har samma verkan som en lagakraftvunnen dom.

Tolv timmar efter sexköpet: föreläste om utsatta kvinnors situation

Morgonen efter sexköpet infann sig Tegenfeldt på Operaterassen i Stockholm. Där deltog han i Dagens Samhälles frukostseminarium om patientsäkerhet tillsammans med bland andra ordförandena för Läkarförbundet och Vårdförbundet. Fotografiet från seminariet, som återges i anslutning till denna artikel, visar honom i panelen omkring tolv timmar efter att polisen hade avbrutit sexköpet och förhört honom på hotellrummet.

Fotografiet behöver egentligen ingen psykologiserande bildanalys. Det intressanta är den dokumenterade tidsföljden. På kvällen hade en av vård-Sveriges högsta företrädare ertappats med ett sexköp. Nästa morgon stod han inför vårdens höga befattningshavare och föreläste om hur man agerar som föredöme, ledarskap och hur man bemöter de svagaste i samhället.

Det är svårt att konstruera en tydligare bild av den svenska ämbetsmannaklassens moraliska dubbelbokföring: en uppsättning principer för podiet och en annan privat.

Säkert sex – för andra

Kontrasten mot Tegenfeldts offentliga gärning är närmast övertydlig. Bara fyra månader före sexköpet hade han, då som tillförordnad generaldirektör för Smittskyddsinstitutet, gått ut i Sveriges Radio med råd till resenärer. Man skulle tänka på handhygien, vaccinationer, mat och ”naturligtvis” ha säkert sex.

Det var oklanderliga råd. Problemet var bara att mannen som förmedlade dem inte följde dem själv när han köpte sex. Enligt hans egna förhörsuppgifter betalade han tvärtom extra för att inte ha kondom. Samma chef som offentligt företrädde svensk smittskyddskompetens gjorde privat det som hans egen myndighet varnade allmänheten för.

Det är frestande att avfärda detta som vanlig mänsklig inkonsekvens men det handlar om hans egen oförmåga att leva efter de krav han företrädde inte en irrelevant privat detalj.

”Jag har förstört mitt liv”

När Aftonbladet konfronterade Tegenfeldt den 11 december 2012 sade att han skämdes, att han hade ”förstört mitt liv” och att sexköp var både brottsligt och moraliskt förkastligt. Han talade också dramatiskt om risken att förlora både arbetet och familjen

Tegenfeldt erkände omedelbart inför polisen och accepterade strafföreläggandet. Allt i hopp om att skandalen inte skulle nå offentlighetens ljus.

Det gick dock bara i några veckor, sedan fick media och sociala medier nys om det.

Förlorade chefsposten – men fick behålla läkaryrket

När brottet blev känt reagerade SKL. I början av januari 2013 togs Tegenfeldt ur tjänst och sjukskrevs. Till Dagens Medicin sade han att han hade gjort ”ett stort misstag” som han ångrade djupt. Den 30 januari stod det klart att Åsa Himmelsköld permanent skulle ersätta honom. Tegenfeldt fråntogs titeln och posten som sektionschef, även om han under en tid fortfarande var anställd medan parterna förhandlade om avslutande av hans anställning.

Skyddades av tidigare kollegor på Socialstyrelsen

Socialstyrelsen öppnade samtidigt ett ärende om hans läkarlegitimation. Den 8 maj 2013 konstaterade myndigheten att återkallelse kan aktualiseras när en legitimerad yrkesutövare, även utanför arbetet, har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott som är ägnat att påverka förtroendet för honom. Efter att ha läst strafföreläggandet och polisens förundersökning bedömde Socialstyrelsen emellertid att Tegenfeldts brott inte motiverade ett yrkande om återkallelse. Eftersom brottet hade begåtts utanför yrkesutövningen ansågs det inte heller kunna ligga till grund för prövotid.

Det beslutet kan försvaras juridiskt. Tegenfeldt hade erkänt, fått sin påföljd och förlorat sin chefspost. Men just därför blir kontrasten till hans egen tidigare hållning så avslöjande: när han själv stod inför myndigheten fanns plötsligt utrymme för lagtext, proportionalitet, omständigheter och en individuell bedömning.

Foliehatten Ulrika Marusarz - sexköparens förtrogne allierade

En av Tegenfeldts förtrogna på Socialstyrelsens rättsavdelning var juristen Ulrika Marusarz. Vid sidan av myndighetskarriären bedrev hon migrationsaktivism i den vänsterextrema nättidningen Feministiskt Perspektiv och aktivism i vänsterorganisationen Latinamerikagrupperna. Hon har också själv berättat att hon under flera år var familjehem åt “ensamkommande” unga män. Hennes politiska hemvist är alltså knappast höljd i dunkel.

Under tiden på Socialstyrelsen så hade Ulrika Marusarz även åt andra intressen. Bland annat var hon engagerad i SEAH Sweden, Svenska hypnosskolan, som utbildar så kallade ”Tidigare-Liv-Terapeuter”. Där hypnotiserar kursdeltagarna varandra för att återuppleva tidigare inkarnationer, vars minnen enligt skolan ligger nära ytan. Upplägget är praktiskt: deltagarna fungerar samtidigt som terapeuter, klienter och bevis för att metoden fungerar.

Efter tiden på Socialstyrelsen tog yrkeslivet en vändning. Ulrika Marusarz startade DreamYoga Academy, ett storslaget namn för en verksamhet där webbplatsen presenterar en enda ansvarig: Marusarz själv. Där erbjuds kurser i drömtydning och sagotolkning, medan den som inte vill gå en hel kurs kan beställa personlig drömtydning per mejl eller telefon. I “akademins” bloggs tankegods ryms dessutom telepati, medialitet, fjärrskådning och förmågan att förutsäga framtiden, allt förklarat med ett medvetande som påstås existera utanför den mänskliga hjärnan. Verksamheten kan därför, utan något större våld på språket, kanske beskrivas som kvacksalveri. Det är i varje fall ett anmärkningsvärt karriärval för en tidigare jurist vid Socialstyrelsen - en myndighet som annars brukar säga sig hålla vetenskap och beprövad erfarenhet ganska högt.

Skaffade sig skyddad identitet efter sexköpet

Efter sexköpet kom Tegenfeldt dessutom beviljas skyddade identitet. Systemet är till för människor som lever under en konkret hotbild, inte för offentliga makthavare som vill slippa granskning. I Tegenfeldts fall blev den praktiska effekten att det blev betydligt svårare att följa var den tidigare toppchefen tog vägen. För att beviljas skyddad identitet bör den sökande normalt sett inkomma med intyg från myndigheter om behovet på grund av hotbild, något Tegenfeldt uppenbart gjort. Det är okänt från vilken myndighet och vilken tjänsteman som tillstyrkt behovet, det omfattas av sekretess, men det är anmärkningsvärt: den makthavare som hade krävt att andras bakgrund skulle tåla full granskning kunde efter sitt eget brott själv försvinna ur de vanliga offentliga personregistren. Det går inte att frigöra sig från tanken att det är någon vän till Tegenfeldt som hjälpte honom att beviljas skyddad identitet och att han faktiskt inte hade ett legitimt behov.

Skyddades av vännen Anders Sylvan

Någåt år senare fick Tegenfeldt en läkartjänst på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Tegenfeldts vän, landstingsdirektören Anders Sylvan, sade att Tegenfeldt hade varit öppen med brottet, vilket dock ändå hade varit omöjligt att hemlighålla, och att landstinget hade fortsatt förtroende för honom.

Motiveringen formulerades:

”Han har fått sitt straff och sonat brottet.”

Landstinget skulle inte agera domstol och såg inget skäl att straffa honom ytterligare. Tegenfeldt fick alltså fortsätta som läkare. Det är i grunden en rimlig rättsstatlig hållning: en människa är inte för evigt identisk med sitt brott, påföljden ska vara proportionerlig och en arbetsgivare bör bedöma om brottet faktiskt hindrar personen från att utföra arbetet.

Men samma generositet hade Thomas Tegenfeldt själv inte visat när han satt på andra sidan skrivbordet.

Det är denna asymmetri som gör skandalen relevant långt efteråt. Thomas Tegenfeldt var en offentlig makthavare som krävde moralisk absolutism för andra men själv kom att omfattas av rättsstatens nyanser. Han predikade säkert sex men köpte oskyddat sex. Han föreläste om utsatta kvinnors behandling omkring tolv timmar efter att han själv gripits för köp av en utsatt kvinna yngre än hans egen dotter. Han slog fast att vissa människor aldrig kunde sona sina brott – och återvände sedan själv till vården med arbetsgivarens förklaring att just hans brott var sonat. Hyckleriet är monumentalt.

Det är inte en berättelse om att en människa måste vara ofelbar för att få tala om etik. Det blottlade däremot med obarmhärtig tydlighet hur lätt han hade haft att döma andra efter regler som han själv aldrig behövde leva under. Det är också en berättelse om hur vänskapskorruption är avgörande för högre statlig karriär och möjligheter att gå vidare även efter sexualbrott.

Thomas Tegenfeldt är idag pensionär och varvar boendet i norra Sverige med lägenheten på Kungsholmen i Stockholm. Som av en händelse så bor han bokstavligen vägg-i-vägg med sin nära vän, en annan tidigare boss inom vård-Sverige, nämligen den skandalomsusade Karin Röding, känd för sin nyckelroll i bland annat dödsoffren i Macchiarrini-skandalen, som fick henne sparkad från Universitets- och högskolerådet (UHR) och hon tvingades lämna en rad uppdrag, bland annat en styrelsepost Östersjöstiftelsen.

Ladda ner förundersökningen:

Read more

Efter mitt besök i Centerpartiets valstuga i Uppsala exploderade reaktionerna.

En valarbetare ville inte ta ställning till om föräldrar borde få varna sitt grannskap när en dömd barnvåldtäktsman flyttar in. När jag senare sökte partiets pressavdelning med en enkel fråga om det var rimligt att jämföra en dömd barnvåldtäktsman med en snattare fick jag inget svar.

Men var det ett enskilt misstag som partiet nu försöker tysta ned – eller speglar det en bredare kultur inom Centerpartiet?

För att ta reda på det reste jag vidare till Linköping.

Där besökte jag Centerpartiets valstuga och intervjuade, med dold kamera, två av partiets kandidater till kommunfullmäktige.

Båda fick samma fråga:

Ska föräldrar kunna varna sitt grannskap om en person som dömts för våldtäkt mot barn flyttar in bland barnfamiljer?

Toppnamn vägrade svara

Den första jag talade med var Emelie Gustafsson, nummer två på Centerpartiets lista till kommunfullmäktige i Linköping, andre vice ordförande i kommunfullmäktige och vice ordförande i social- och omsorgsnämnden.

Frågan var densamma som tidigare.

Om en person är dömd för våldtäkt mot barn och flyttar in i ett bostadsområde där barn leker – borde föräldrar kunna varna sina grannar?

Gustafsson ville inte ge något besked.

När jag beskrev ett konkret hypotetiskt scenario svarade hon:

“Det är alltid svårt med hypotetiska scenarion som du förstår.”

Jag försökte göra frågan ännu mer konkret.

Jag frågade vad hon själv hade gjort som förälder om en dömd barnvåldtäktsman flyttade in bredvid hennes familj.

Inte heller då ville hon svara.

“Det kan inte jag svara på för det är en hypotetisk situation.”

Se intervjun nedan:

“Vi har blivit uthängda”

Därefter talade jag med Frida Bergstrand, nummer tio på Centerpartiets lista till kommunfullmäktige.

Även hon fick frågan om det borde vara tillåtet att varna grannar om en person som dömts för sexualbrott mot barn flyttar in i området.

Svaret kom omedelbart.

“Det svarar jag inte på, för det har blivit uthängda med en film på.”

När jag påpekade att flera andra partier varit tydliga i frågan fortsatte Bergstrand att undvika att ta ställning.

“Jag tycker ingenting om det.”

Hon hänvisade i stället till att hon saknade mandat att uttala sig för partiet.

“Jag har inte behörighet att uttala mig för partiet.”

När jag därefter frågade en annan Centerpartist på plats varför partiet verkade ha så svårt att besvara frågan kom ytterligare ett uppseendeväckande svar.

Bergstrand fortsatte:

“Vi har ju ingen politik på det här sättet. Så det är därför jag säger att jag inte kan uttala mig.”

Se intervjun nedan:

Read more

I Sveriges Radio P4 påstår regionrådet Unn Harsem att klippet med Centerpartiets valarbetare är “taget ur sin kontext”.

Det stämmer inte.

Intervjun publicerades i oklippt format. Dessutom skickade jag hela intervjun till Centerpartiet före publicering.

“Reportaget” avslutas med frågan hur den kritiserade valarbetaren mår.

Den självklara följdfrågan – varför står man i en valstuga om man inte klarar av att ta kritik? – ställdes däremot aldrig.

Reportern Siri Christiansen valde samtidigt att utelämna i stort sett samtliga svar jag lämnade, medan Centerpartiet fick komma till tals med påståenden som jag anser är felaktiga och som inte bemöttes i inslaget.

Nedan publicerar jag därför hela min korrespondens med P4, så att var och en kan bilda sig en egen uppfattning:

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.